DO NEVER GIVE UP - Chapter 12
"Tell me, tell me everything" Sa han och log ett litet leénde. Vilket jag inte förstod varför. Berätta vadå?
"Tell you what?"
"Why you are crying just because you fainted. It must have reminded you of something?" Det var då jag förstod var han babblade om.
"Why should I tell you my story? You don't even care" Sa jag och kollade ner i knät. Jag såg hur han stelnade till men sedan kände jag ett finger under hakan som drog mitt aniskte uppåt och mötte dom vackraste ögonen.
" I'm sorry Iv'e been so mean. I didn't know what you have gone thru in your life" Det han sa lät verkligen trovärdigt. Hans lugna och sansade ton smittades av mig på mig och jag började så gått som bli lugnare. Hans ögon uttryckte verkligen sanning. Så jag tvivlade inte en enda sekund att berätta historie
n bakom mitt liv.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Tell you what?"
"Why you are crying just because you fainted. It must have reminded you of something?" Det var då jag förstod var han babblade om.
"Why should I tell you my story? You don't even care" Sa jag och kollade ner i knät. Jag såg hur han stelnade till men sedan kände jag ett finger under hakan som drog mitt aniskte uppåt och mötte dom vackraste ögonen.
" I'm sorry Iv'e been so mean. I didn't know what you have gone thru in your life" Det han sa lät verkligen trovärdigt. Hans lugna och sansade ton smittades av mig på mig och jag började så gått som bli lugnare. Hans ögon uttryckte verkligen sanning. Så jag tvivlade inte en enda sekund att berätta historie
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Evelina's perspektiv
"...And that was the end of my story" Jag andades ut av ren lättnad och drog upp blicken ifrån knäna vidare upp till Justin. Där jag möttes av ett par tårfyllda ögon. Mitt liv kunde visst beröra folk.
"That was your life? You lived like t-that?"
"Yeah, it was. But let chance subject. Im hungry, and i haven't eating breakfest yet. So, starbucks?" Sa jag och fnissade för mig själv. Att den människa som jag drömt om att träffa i flera år tillbaka sitter nu framför mig och vet hela den historia bakom mitt liv som inte ens någon annan visste om. Det är ganska underligt, men endå får han mig att må bra. I hans närvaro. Och tänk att allt det här började med att, jag twittrade, han svarade och hade då pms, min pappa.. dog och jag flyttade hit. Det är sjukt. Men nu sitter jag här, med Justin Bieber bredvid mig och snart bär det av till starbucks. Jag ställde mig upp och kollade ner på Justin som fortfarande satt på sängkanten.
"I have to chance clothes. Get out" Justin gjorde en ledsen min men den ändrades snabbt till en spänd min då han såg min allvarliga min. Jag pekade yttligare en gång mot dörren och han gick med raska steg ut från rummet. Jag trippade fram till garderoben där jag hängt upp kläderna för bara någon dag sedan. Jag granskade kläderna och fastnade för en speciell tröja. Jag drog ut tröjan från garderoben och inspekterade motvivet på t-shirten, "I love american boys" Jag skrattade för mig själv. Jag fick den faktiskt av Emelie på min 15 årsdag i Sverige. Hon var i Florida tillsammans med hennes vänner då hon kommer med den i väskan. Vilket inte gjorde mig någonting, vem tycker liksom inte att amerikanska killar är snygga? Dom borta i Sverige var inget att jämnföra med dom här.
Jag drog snabbt på mig ett par tighta jeans tillsammans med några ringar samt halsband. Jag granskade mig själv i spegeln och för första gången kunde jag faktiskt säga att jag såg helt okej ut.
* * *
"That was your life? You lived like t-that?"
"Yeah, it was. But let chance subject. Im hungry, and i haven't eating breakfest yet. So, starbucks?" Sa jag och fnissade för mig själv. Att den människa som jag drömt om att träffa i flera år tillbaka sitter nu framför mig och vet hela den historia bakom mitt liv som inte ens någon annan visste om. Det är ganska underligt, men endå får han mig att må bra. I hans närvaro. Och tänk att allt det här började med att, jag twittrade, han svarade och hade då pms, min pappa.. dog och jag flyttade hit. Det är sjukt. Men nu sitter jag här, med Justin Bieber bredvid mig och snart bär det av till starbucks. Jag ställde mig upp och kollade ner på Justin som fortfarande satt på sängkanten.
"I have to chance clothes. Get out" Justin gjorde en ledsen min men den ändrades snabbt till en spänd min då han såg min allvarliga min. Jag pekade yttligare en gång mot dörren och han gick med raska steg ut från rummet. Jag trippade fram till garderoben där jag hängt upp kläderna för bara någon dag sedan. Jag granskade kläderna och fastnade för en speciell tröja. Jag drog ut tröjan från garderoben och inspekterade motvivet på t-shirten, "I love american boys" Jag skrattade för mig själv. Jag fick den faktiskt av Emelie på min 15 årsdag i Sverige. Hon var i Florida tillsammans med hennes vänner då hon kommer med den i väskan. Vilket inte gjorde mig någonting, vem tycker liksom inte att amerikanska killar är snygga? Dom borta i Sverige var inget att jämnföra med dom här.
Jag drog snabbt på mig ett par tighta jeans tillsammans med några ringar samt halsband. Jag granskade mig själv i spegeln och för första gången kunde jag faktiskt säga att jag såg helt okej ut.
* * *
"One coke and.. that chocklate cake please" Sa jag och pekade på den största chokladkakan genom glasrutan in till småkakor och till stora prinsess tårtor med smak av jordgubb. Tjejen vid kassan nickade och jag var på väg med att öppna väskan för att ta plånboken då en hand slinker över axeln med pengar i handen. Jag vänder mig snabbt om och ser att Justin står där med ett flin på läpparna. Jag ger honom bara en irriterad blick och medans Justin granskar bakelserna öppnar jag väskan och tar snabbt fram plånboken.
"I'll take the same as the girl" Sa han mot kassörskan. Han började med att plocka upp pengar ur fickan då jag trycker upp pengar i ansiktet på tjejen. Jag började smått skratta för mig själv då tjejen borde fått ont i ansiktet efter mitt pengarslag. Men när tjejen då drar ner handen mot bordet ryggar jag tillbaka. Om blickar kunde döda, vore jag som sagt stendöd just nu. Tjejen kastar bokstavligen upp Justin's grejer på brickan och går sedan därifrån.
"Haha, that was weird" Sa jag och kollade på Justin som stod med munnen öppen. Jag himlade med ögonen och tog brickan från den minimala platsen och gick förbi Justin. Jag gick fram till det ensamma bordet längst bort vid fönstren och satte mig ner. Strax efter kom Justin och satte sig mittemot mig. Jag tog kakan samt drickan ifrån bordet och detsamma gjorde Justin. Tystnaden behöll sig ett tag till, men tillslut orkade jag inte med den längre. Mina kropp ville inte längre sitta ner så jag kände mig tvungen att att gå därifrån.
"Please, can we go" Sa jag medans jag stampade med foten i marken som en liten unge när inte får det dom inte vill ha. Justin började skratta och mumlade något orimligt. Utan att ta med brickan gick vi två ut ur cafét med många nyfikna blickar i ryggen. Det som faktiskt var skönt med Justin var att han försökte leva som en vanlig tonåring. Vilket han lyckades med, han verkade inte bry sig om alla tonårstejejer eller paparatsis som jämnt var med han överallt.
Justin's perspektiv
"I'll take the same as the girl" Sa han mot kassörskan. Han började med att plocka upp pengar ur fickan då jag trycker upp pengar i ansiktet på tjejen. Jag började smått skratta för mig själv då tjejen borde fått ont i ansiktet efter mitt pengarslag. Men när tjejen då drar ner handen mot bordet ryggar jag tillbaka. Om blickar kunde döda, vore jag som sagt stendöd just nu. Tjejen kastar bokstavligen upp Justin's grejer på brickan och går sedan därifrån.
"Haha, that was weird" Sa jag och kollade på Justin som stod med munnen öppen. Jag himlade med ögonen och tog brickan från den minimala platsen och gick förbi Justin. Jag gick fram till det ensamma bordet längst bort vid fönstren och satte mig ner. Strax efter kom Justin och satte sig mittemot mig. Jag tog kakan samt drickan ifrån bordet och detsamma gjorde Justin. Tystnaden behöll sig ett tag till, men tillslut orkade jag inte med den längre. Mina kropp ville inte längre sitta ner så jag kände mig tvungen att att gå därifrån.
"Please, can we go" Sa jag medans jag stampade med foten i marken som en liten unge när inte får det dom inte vill ha. Justin började skratta och mumlade något orimligt. Utan att ta med brickan gick vi två ut ur cafét med många nyfikna blickar i ryggen. Det som faktiskt var skönt med Justin var att han försökte leva som en vanlig tonåring. Vilket han lyckades med, han verkade inte bry sig om alla tonårstejejer eller paparatsis som jämnt var med han överallt.
Justin's perspektiv
Vi längst gatorna tills vi nådde en park, det var inte en öde park men det var samtidigt inte så mycket folk så du fick trycka dig fram. Att gå bredvid Evelina kände konstigt men också bra på ett sätt. Imorse när hon berätta om hennes liv kände det som om en tyngd hade lyft från mina axlar. Jag kände henne mer nu än vad jag gjorde innan och det kändes skönt. Men att jämt få fjärilar i magen när hon rör vid mig ville jag aldrig att skulle hända. Få känslor för en tjej som inte ens gillar mig tillbaka känns skumt.
"Naaw, look there" Skrek Evelina och pekade bort mot den halvt övergivna lekparken, där en liten tjej pussade en annan liten kille på munnen. Jag log för mig själv. Om det endå skulle vart vi två.
För inte låta allt för konstig svarade jag bara henne med ett enkelt, ja.
När vi gått runt lekparken ett få tal gånger, gått runt i cirklar satt vi äntligen ner på en park bänk mittemot dom två barnen som skrattretande fortfarande pussade varandra. Men det fick faktiskt mig en idé. Evelina satt och sneglade på barnen stup i kvarten och vände mig om så jag satt vänster om henne.
"Can i test one thing at you?" Hon vände sig snabbt om medans hon fortfarande hade det där urgulliga leéndet på läpparna. Hon nickade lite lätt.
"Close your eyes" Sa jag lugnt. Hon gjorde som jag sa på en gång, vilket förvånade mig. Men istället för att tänka på det, satte jag varje hand på hennes kinder och pressade mina läppar hårt mot hennes. Äntligen.
Det tog ett tag innan hon besvarade kyssen men efter ett tag övergick kyssen till smått hångel. Hon la över sina ben i mitt knä men släppte inte läpparna. Jag masserade hennes hår medans fjärilarna i magen nu hade växt, stort.
Äntligen! förlåt för väntan och dålig uppdatering. Men hoppas chapret blev bra och dom kysstes! JIHOO! haha, men inte för att jag brukar begära saker, men tror ni att ni klarar fem kommentarer för mer? (a) Pussss
"Naaw, look there" Skrek Evelina och pekade bort mot den halvt övergivna lekparken, där en liten tjej pussade en annan liten kille på munnen. Jag log för mig själv. Om det endå skulle vart vi två.
För inte låta allt för konstig svarade jag bara henne med ett enkelt, ja.
När vi gått runt lekparken ett få tal gånger, gått runt i cirklar satt vi äntligen ner på en park bänk mittemot dom två barnen som skrattretande fortfarande pussade varandra. Men det fick faktiskt mig en idé. Evelina satt och sneglade på barnen stup i kvarten och vände mig om så jag satt vänster om henne.
"Can i test one thing at you?" Hon vände sig snabbt om medans hon fortfarande hade det där urgulliga leéndet på läpparna. Hon nickade lite lätt.
"Close your eyes" Sa jag lugnt. Hon gjorde som jag sa på en gång, vilket förvånade mig. Men istället för att tänka på det, satte jag varje hand på hennes kinder och pressade mina läppar hårt mot hennes. Äntligen.
Det tog ett tag innan hon besvarade kyssen men efter ett tag övergick kyssen till smått hångel. Hon la över sina ben i mitt knä men släppte inte läpparna. Jag masserade hennes hår medans fjärilarna i magen nu hade växt, stort.
Äntligen! förlåt för väntan och dålig uppdatering. Men hoppas chapret blev bra och dom kysstes! JIHOO! haha, men inte för att jag brukar begära saker, men tror ni att ni klarar fem kommentarer för mer? (a) Pussss
JUSTINDBIEBERSTORIES.WEBBLOGG.SE
Hej sötisar! Förlåt för världens dåligaste uppdatering, men jag ska bättra mig, promise! Men medans ni läser det här vill jag bara tipsa om en novell som är gryym. Tjejen som skriver, skriver med en sån passion så du inte kan sluta läsa. Redan efter första kapitlet blir du beronde. Även fast hon bara har skrivit 6 kap. av novellen är den BÄST. Så novellen hittar finner du där uppe ↑ .Du kommer inte bli beskiven, tro mig. Och hoppas det var okej med att jag skrev om din novell i min blogg?
Men som sagt jag ska försöka att bättra mig, och snälla ni som läser kommentera på förra chapter, tack för alla kommentarer men mer kan ni väl? :') ♥
Pussssss
Men som sagt jag ska försöka att bättra mig, och snälla ni som läser kommentera på förra chapter, tack för alla kommentarer men mer kan ni väl? :') ♥
Pussssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 11
√JUSTIN WHAT THE HELL ARE YOU?" Skrek hon med en arg ton. Jag visste att hon inte var längre bort än tre meter och att hon snart skulle upptäcka mig. Men så rädd som jag nu var för tjejen satte jag mig snabbt upp och sprang därifrån. Jag skulle precis springa förbi henne då hon greppade tag om min alldeles för stora tröja.
"Can you explain this"Sa hon med sansad ton. Men en liten aggresiv ton hörde jag väl. Jag mötte hennes ansikte och kunde inte hålla mig för skratt. Hon hade tydligen glömt att ta bort sminket som nu var pålagt på hennes likblika kinder och håret droppade fortfarande nerför hennes nakna överkropp.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagen därpå vaknade jag själv, utan någon väckning av mobilen. Jag vände huvudet ner mot den svarta moderna soffan där Justin låg och snarkade helt utslagen. Minnen från kvällen innan började komma upp i huvudet och jag satte en hand för håret. Fortfarande fuktigt. Jag suckade för mig själv och satte mig upp i sängen. Men det kan varit en aning för snabbt. Rummet började snurra som aldrig förr och huvudet började värka som om en bomb hade sprängs inuti. Jag ställde mig upp även fast kroppen sa nej och kände försiktigt på pannan. Varmare är väntat. Jag gick fram till mobilen som låg på skrivbordet och tog upp den i handen. Men precis när jag skulle sätta på den började synen för ögonen suddas ut. Paniken inom mig började växa och jag hade inte en sussning om vad som stod till med mig just nu. Det enda jag visste var att en person befann sig i rummet och som skulle kunna vara till hjälp. Jag drog med mina ben efter mattan och fram till soffan där han låg. Jag kunde inte riktigt beskriva känslan jag hade i kroppen just nu, med en alldeles för varm panna, synen täckt av svart och ett rum som snurrade som om du skulle ha åkt slänggungan på ett tivoli. Det var ingen härlig känsla må jag säga.
"J.ust.in" Fick jag fram medans jag inte längre såg verkligheten framför mig. Synen gick bort och jag ramlade bakåt med ens hård duns i golvet.
Jag hoppade till i soffan när något ramlade i golvet. Jag satte mig hysteriskt upp och kollade förbryllat runt i rummet. Utan att se en enda dammtuss i rummet ställde jag mig upp för att gå in till badrummet. Men vägen dit gick inte som väntat. Något på golvet blockerade min väg och jag föll framåt ned mot golvet.
"Ouch" Jag ställde mig upp lika fort som vägen ner och vände mig om för att hitta orsaken till varför jag föll som jag gjorde. Med ett skratt ur munnen såg jag hur en sovande Evelina låg på golvet med armarna åt sidan. Jag gick fram och satte mig på huk alldeles bredvid. Jag puttade till henne på skoj och öppnade munnen.
"I'm going to get the waterbucket like yesterday if you don't get up now" Sa jag och kollade på henne med ett hånfullt leénde, men hon rörde inte en fena. Hon låg där alldeles stilla och till slut började paniken växa fram.
"Eyy, Evelina. Time to get up" Sa jag och skakade om henne lite lätt. Men paniken i rösten hade jag ingen som helst aning om vad som hade hänt henne. Sover hon så djupt att hon inte hör mig eller har hon faktiskt.. svimmat? Jag svalde ner klumpen i halsen och bestämde mig för att hämta vatten. Det enda som faktiskt kan hjälpa nu är iskallt vatten. Jag satte mig upp och gick in i det mörka badrummet med svart kakel. Jag satte på kranen och drog fram samma hink ut lådan som jag använde igår. Jag fyllde den lilla plastiga hinken med kallt vatten och lämnade rummet med ett leénde som inte var något glatt. Jag menar även fast jag inte kan allt mellan himmel och jord om tjejen bor hon endå i mitt hus. Och dom sakerna hon har gått igenom i sitt liv skulle nog ingen annan klara av.
Jag vände upp och ner på hinken så vattnet skölde hennes ansikte. Sakta såg jag hur hennes ögon börjare rycka och hur hon försiktigt satte sig upp. Men när hennes ögon väl var öppna gav hon mig en arg blick och öppnade munnen.
"Why did you do that AGAIN? And why do look that strange at me?" Sa frågande och började försiktigt ställa sig upp. Men snabbt som ögat drog jag ner henne i sittande ställning.
"What are you doing?"Sa hon med arg och irriterad ton.
"You fainted I think"
Tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag hörde ordet svimma. Paniken växte inom mig eftersom strax efter mammas död var att svimma. Jag ställde mig upp och skulle precis springa därifrån när någon greppar tag i armen.
"Heyy, take it easy. Okay?"
Jag drogs ner i Justin's famn och tårarna kom nu som aldrig förr.
"Why are you crying?" Fortsatte han att säga och drog bort en hårslinga från pannan. Men han ryggade snabbt tillbaka.
"Oh, damn girl. Your hot"
"Are you sick?" Han lättade taget om mig så jag nu satt med ansiktet mot hans. Några få tårar gled nerför kinden samtidigt som jag ryckte på axlarna.
"I-i don't know, I just feel dizzy"
"We need to take you to the hospital" Sa han med en allvarlig stämma och ställde sig upp. Han drog fram handen som jag omedvetet tog tag i och flög upp i en kram. Dom förbaskade tårarna kom igen och både händerna och benen började lätt skaka. Varför vet jag inte. Kanske var det för bilder från när mamma var på sjukhuset som gjorde mig smått illamående. Jag ville inte besöka ett sjukhus igen, det räckte med dom gångerna jag var med mamma och den gången med min syster. Jag klev ur greppet om Justin och satte mig på sängen. Justin kollade först chockat på mig innan han också gick fram till sängen. Han satte sig bredvid mig och tog tag i min hand i hans.
"Tell me, tell me everything" Sa han och log ett litet leénde. Vilket jag inte förstod varför. Berätta vadå?
"Tell you what?"
"Why you are crying just because you fainted. It must have reminded you of something?" Det var då jag förstod var han babblade om.
"Why should I tell you my story? You don't even care" Sa jag och kollade ner i knät. Jag såg hur han stelnade till men sedan kände jag ett finger under hakan som drog mitt aniskte uppåt och mötte dom vackraste ögonen.
" I'm sorry Iv'e been so mean. I didn't know what you have gone thru in your life" Det han sa lät verkligen trovärdigt. Hans lugna och sansade ton smittades av mig på mig och jag började så gått som bli lugnare. Hans ögon uttryckte verkligen sanning. Så jag tvivlade inte en enda sekund att berätta historien bakom mitt liv.
Fick hjälp lite med det här chapter av min kära kusin, och ja ni fick iallafall 11 idag trots allt plugg som jag egentligen behöver göra. Men på grund av den usla uppdateringen kände jag mig tvungen att skriva ett till. Så kommenterar ni mycket får ni 12 imorgon! Pussssssss
"Can you explain this"Sa hon med sansad ton. Men en liten aggresiv ton hörde jag väl. Jag mötte hennes ansikte och kunde inte hålla mig för skratt. Hon hade tydligen glömt att ta bort sminket som nu var pålagt på hennes likblika kinder och håret droppade fortfarande nerför hennes nakna överkropp.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagen därpå vaknade jag själv, utan någon väckning av mobilen. Jag vände huvudet ner mot den svarta moderna soffan där Justin låg och snarkade helt utslagen. Minnen från kvällen innan började komma upp i huvudet och jag satte en hand för håret. Fortfarande fuktigt. Jag suckade för mig själv och satte mig upp i sängen. Men det kan varit en aning för snabbt. Rummet började snurra som aldrig förr och huvudet började värka som om en bomb hade sprängs inuti. Jag ställde mig upp även fast kroppen sa nej och kände försiktigt på pannan. Varmare är väntat. Jag gick fram till mobilen som låg på skrivbordet och tog upp den i handen. Men precis när jag skulle sätta på den började synen för ögonen suddas ut. Paniken inom mig började växa och jag hade inte en sussning om vad som stod till med mig just nu. Det enda jag visste var att en person befann sig i rummet och som skulle kunna vara till hjälp. Jag drog med mina ben efter mattan och fram till soffan där han låg. Jag kunde inte riktigt beskriva känslan jag hade i kroppen just nu, med en alldeles för varm panna, synen täckt av svart och ett rum som snurrade som om du skulle ha åkt slänggungan på ett tivoli. Det var ingen härlig känsla må jag säga.
"J.ust.in" Fick jag fram medans jag inte längre såg verkligheten framför mig. Synen gick bort och jag ramlade bakåt med ens hård duns i golvet.
Justin's perspektiv
Jag hoppade till i soffan när något ramlade i golvet. Jag satte mig hysteriskt upp och kollade förbryllat runt i rummet. Utan att se en enda dammtuss i rummet ställde jag mig upp för att gå in till badrummet. Men vägen dit gick inte som väntat. Något på golvet blockerade min väg och jag föll framåt ned mot golvet.
"Ouch" Jag ställde mig upp lika fort som vägen ner och vände mig om för att hitta orsaken till varför jag föll som jag gjorde. Med ett skratt ur munnen såg jag hur en sovande Evelina låg på golvet med armarna åt sidan. Jag gick fram och satte mig på huk alldeles bredvid. Jag puttade till henne på skoj och öppnade munnen.
"I'm going to get the waterbucket like yesterday if you don't get up now" Sa jag och kollade på henne med ett hånfullt leénde, men hon rörde inte en fena. Hon låg där alldeles stilla och till slut började paniken växa fram.
"Eyy, Evelina. Time to get up" Sa jag och skakade om henne lite lätt. Men paniken i rösten hade jag ingen som helst aning om vad som hade hänt henne. Sover hon så djupt att hon inte hör mig eller har hon faktiskt.. svimmat? Jag svalde ner klumpen i halsen och bestämde mig för att hämta vatten. Det enda som faktiskt kan hjälpa nu är iskallt vatten. Jag satte mig upp och gick in i det mörka badrummet med svart kakel. Jag satte på kranen och drog fram samma hink ut lådan som jag använde igår. Jag fyllde den lilla plastiga hinken med kallt vatten och lämnade rummet med ett leénde som inte var något glatt. Jag menar även fast jag inte kan allt mellan himmel och jord om tjejen bor hon endå i mitt hus. Och dom sakerna hon har gått igenom i sitt liv skulle nog ingen annan klara av.
Jag vände upp och ner på hinken så vattnet skölde hennes ansikte. Sakta såg jag hur hennes ögon börjare rycka och hur hon försiktigt satte sig upp. Men när hennes ögon väl var öppna gav hon mig en arg blick och öppnade munnen.
"Why did you do that AGAIN? And why do look that strange at me?" Sa frågande och började försiktigt ställa sig upp. Men snabbt som ögat drog jag ner henne i sittande ställning.
"What are you doing?"Sa hon med arg och irriterad ton.
"You fainted I think"
Evelina's perspektiv
Tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag hörde ordet svimma. Paniken växte inom mig eftersom strax efter mammas död var att svimma. Jag ställde mig upp och skulle precis springa därifrån när någon greppar tag i armen.
"Heyy, take it easy. Okay?"
Jag drogs ner i Justin's famn och tårarna kom nu som aldrig förr.
"Why are you crying?" Fortsatte han att säga och drog bort en hårslinga från pannan. Men han ryggade snabbt tillbaka.
"Oh, damn girl. Your hot"
"Are you sick?" Han lättade taget om mig så jag nu satt med ansiktet mot hans. Några få tårar gled nerför kinden samtidigt som jag ryckte på axlarna.
"I-i don't know, I just feel dizzy"
"We need to take you to the hospital" Sa han med en allvarlig stämma och ställde sig upp. Han drog fram handen som jag omedvetet tog tag i och flög upp i en kram. Dom förbaskade tårarna kom igen och både händerna och benen började lätt skaka. Varför vet jag inte. Kanske var det för bilder från när mamma var på sjukhuset som gjorde mig smått illamående. Jag ville inte besöka ett sjukhus igen, det räckte med dom gångerna jag var med mamma och den gången med min syster. Jag klev ur greppet om Justin och satte mig på sängen. Justin kollade först chockat på mig innan han också gick fram till sängen. Han satte sig bredvid mig och tog tag i min hand i hans.
"Tell me, tell me everything" Sa han och log ett litet leénde. Vilket jag inte förstod varför. Berätta vadå?
"Tell you what?"
"Why you are crying just because you fainted. It must have reminded you of something?" Det var då jag förstod var han babblade om.
"Why should I tell you my story? You don't even care" Sa jag och kollade ner i knät. Jag såg hur han stelnade till men sedan kände jag ett finger under hakan som drog mitt aniskte uppåt och mötte dom vackraste ögonen.
" I'm sorry Iv'e been so mean. I didn't know what you have gone thru in your life" Det han sa lät verkligen trovärdigt. Hans lugna och sansade ton smittades av mig på mig och jag började så gått som bli lugnare. Hans ögon uttryckte verkligen sanning. Så jag tvivlade inte en enda sekund att berätta historien bakom mitt liv.
Fick hjälp lite med det här chapter av min kära kusin, och ja ni fick iallafall 11 idag trots allt plugg som jag egentligen behöver göra. Men på grund av den usla uppdateringen kände jag mig tvungen att skriva ett till. Så kommenterar ni mycket får ni 12 imorgon! Pussssssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 10
Men för det ögonblicket, den sekunden då jag verkligen fick chansen att kolla in i hans ögon så såg jag den sanna Justin. Även fast hans ögon glittrade och var allt mer än underbara så fanns det en smärta, en smärta som var djupt begraven i hans ögon.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den obehagliga tystnaden som la sig över oss när vi satt vid tv och zappade mellan kanalena hit och dit. Men tillslut fick jag nog och var tvungen att gå därifrån.
"Im going to bed"
Jag satte mig upp ur soffan och kände Justin's brännande blick i ryggen. Jag kunde ana att han kollade in min rumpa eftersom att jag bara hade ett par tighta hotpants tillsammans med ett svart tight linne. Jag öppnade dörren in till sovrummet och såg att det endast fanns en säng.
"Perfekt, då får jag sängen medans han får soffan" Mumlade jag för mig själv på svenska. På ett sätt saknar jag det språket, det landet, människorna. Det är så annorlunda var det är från här. Men jag antar att jag måste vänja mig. Jag ska allt bo här i ett halv år.
Utan att göra någonting drog jag av mig kläderna men lämnade hotpantsen på. Jag har för det mesta alltid sovit med bar överkropp men då tillsammans med en bh. Mer en så behöver inte. Inte nu när jag tar sängen och Justin får soffan.
Jag hoppade upp i sängen och drog det kalla täcket över mig.
Men det var svårare än vad jag hade trott att få sömn. Med Justin's dunkande musik alldeles bredvid mig var det svårt att falla i en sömn. Jag suckade för mig själv och ställde mig upp i stående ställning. Jag tassade ut med nakna fötter på det kalla klinkers golvet och öppnade dörren ut till köket som låg höger om vardagsrummet. Jag fortsatte genom köket, ingen Bäver där. Jag gick vidare till vardagsrummet där jag såg han spela gitarr hero framför tv. Men seriöst, gitarr hero?
"Carrot please. Someone in this house are sleeping" Sa jag och satte armarna i kors framför bröstet. Men han lyssande inte, han såg mig inte ens. Alldeles för mycket uppmärksamhet på spelet. Men det ska jag ändra på förr eller senare.
Av någon anledning började jag flina, stort. "BEAVER, THE HOUSE IS ON FIRE" Skrek jag och försökte leka rädd och chockad. Vilket inte var min speciella grej. Men jag lyckades en stund innan Justin verkligen gick i chock. Inte som jag, fejkchock.
Han släppte gitarren med en väldig hastighet och vände uppmärksamheten mot mig. Han hoppade ner från soffan som han då stod på och sprang fram till köket. Han sprang fram och tillbaka i alla rummen medans jag stod som fastfrusen i golvet och skrattade så tårarna rann. Justin kom sedan ut ur sovrummet med en irriterad blick fäst på mig. Han började gå med tunga steg och nu stod vi sådär en meter ifrån varandra. Han kollade rakt igenom mina ögon samtidigt som jag försökte kväva ett skrattanfall.
"Can you tell me where the fire is?" Sa han och flinade, däremot ett glädjelöst flin.
Jag tog ett steg fram så vi nu stod face mot face. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans ena öra.
"There is no fire, dude"
Jag gick förbi honom med ett stort flin på läpparna. Jag öppnade den vita dörren in till sovrummet och gjorde samma rutiner som förra gången.
Jag stod mitt på golvet, blickstilla. Det var som nu jag insåg att bruden bara hade en spetsbh på sig. W.o.w kunde jag bara säga. Hon var ingen dålig barbiedocka må jag säga.
Men efter att ha stått som frusen is började jag känna en längtan mot sängen, orehört trött idag efter att bara ha suttit i en enkel soffa och moffat i sig skräpmat.
Jag stängde av tv, släckte lamporna och började gå mot sovrummet. Jag drog upp mjuiksbyxerna en gång innan jag klev in genom dörren. Men väl där inne var inte sängen bäddad och tom. Utan Evelina låg där över halva sängen med täcket upp till midjan. Jag började skratta ett håtfullt skratt men slutade direkt när jag såg hur hur hon vände och vred sig i sängen. När hon var färdig med att vända sig gick jag försiktigt fram till badrummt, fyllde en liten hink med kallt vatten och lämnade badrummet med en vattenhink i ena handen. Jag gick fram så jag stod bredvid henne i sängen och jag visste redan nu hur mycket skit jag skulle få ta. Antingen tar hon död på mig på en kort stund eller så blir den en långsam och smärtande död.
Jag drog upp hinkan så den nu var över hennes bruna hår och vände upp och ner på hinken. Det kallla vattnet forsade nerför hennes ansikte och ner mot golvet. Jag släppte hinkan i huvudet på henne av ren tillfällighet och sprang ut ur rummet. Jag fortsatte med snabba steg in i köket och gömde mig bakom köksön. Jag hukade mig ner och begravde händerna i ansiktet. Ärligt talat vill jag inte se hennes reaktion, den kommer inte vara glad. Utan Motsatsen till det.
"JUSTIN WHAT THE HELL ARE YOU?" Skrek hon med en arg ton. Jag visste att hon inte var längre bort än tre meter och att hon snart skulle upptäcka mig. Men så rädd som jag nu var för tjejen satte jag mig snabbt upp och sprang därifrån. Jag skulle precis springa förbi henne då hon greppade tag om min alldeles för stora tröja.
"Can you explain this"Sa hon med sansad ton. Men en liten aggresiv ton hörde jag väl. Jag mötte hennes ansikte och kunde inte hålla mig för skratt. Hon hade tydligen glömt att ta bort sminket som nu var pålagt på hennes likblika kinder och håret droppade fortfarande nerför hennes nakna överkropp.
Dåligt enligt mig. Men kommentera vad du tycker. Är novellen värd att läsa eller ska den bort? KOMMENTERA! Tack för alla andra kommentaren på alla andra inlägg! pusssssssss :)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den obehagliga tystnaden som la sig över oss när vi satt vid tv och zappade mellan kanalena hit och dit. Men tillslut fick jag nog och var tvungen att gå därifrån.
"Im going to bed"
Jag satte mig upp ur soffan och kände Justin's brännande blick i ryggen. Jag kunde ana att han kollade in min rumpa eftersom att jag bara hade ett par tighta hotpants tillsammans med ett svart tight linne. Jag öppnade dörren in till sovrummet och såg att det endast fanns en säng.
"Perfekt, då får jag sängen medans han får soffan" Mumlade jag för mig själv på svenska. På ett sätt saknar jag det språket, det landet, människorna. Det är så annorlunda var det är från här. Men jag antar att jag måste vänja mig. Jag ska allt bo här i ett halv år.
Utan att göra någonting drog jag av mig kläderna men lämnade hotpantsen på. Jag har för det mesta alltid sovit med bar överkropp men då tillsammans med en bh. Mer en så behöver inte. Inte nu när jag tar sängen och Justin får soffan.
Jag hoppade upp i sängen och drog det kalla täcket över mig.
Men det var svårare än vad jag hade trott att få sömn. Med Justin's dunkande musik alldeles bredvid mig var det svårt att falla i en sömn. Jag suckade för mig själv och ställde mig upp i stående ställning. Jag tassade ut med nakna fötter på det kalla klinkers golvet och öppnade dörren ut till köket som låg höger om vardagsrummet. Jag fortsatte genom köket, ingen Bäver där. Jag gick vidare till vardagsrummet där jag såg han spela gitarr hero framför tv. Men seriöst, gitarr hero?
"Carrot please. Someone in this house are sleeping" Sa jag och satte armarna i kors framför bröstet. Men han lyssande inte, han såg mig inte ens. Alldeles för mycket uppmärksamhet på spelet. Men det ska jag ändra på förr eller senare.
Av någon anledning började jag flina, stort. "BEAVER, THE HOUSE IS ON FIRE" Skrek jag och försökte leka rädd och chockad. Vilket inte var min speciella grej. Men jag lyckades en stund innan Justin verkligen gick i chock. Inte som jag, fejkchock.
Han släppte gitarren med en väldig hastighet och vände uppmärksamheten mot mig. Han hoppade ner från soffan som han då stod på och sprang fram till köket. Han sprang fram och tillbaka i alla rummen medans jag stod som fastfrusen i golvet och skrattade så tårarna rann. Justin kom sedan ut ur sovrummet med en irriterad blick fäst på mig. Han började gå med tunga steg och nu stod vi sådär en meter ifrån varandra. Han kollade rakt igenom mina ögon samtidigt som jag försökte kväva ett skrattanfall.
"Can you tell me where the fire is?" Sa han och flinade, däremot ett glädjelöst flin.
Jag tog ett steg fram så vi nu stod face mot face. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans ena öra.
"There is no fire, dude"
Jag gick förbi honom med ett stort flin på läpparna. Jag öppnade den vita dörren in till sovrummet och gjorde samma rutiner som förra gången.
Justin's perspektiv
Jag stod mitt på golvet, blickstilla. Det var som nu jag insåg att bruden bara hade en spetsbh på sig. W.o.w kunde jag bara säga. Hon var ingen dålig barbiedocka må jag säga.
Men efter att ha stått som frusen is började jag känna en längtan mot sängen, orehört trött idag efter att bara ha suttit i en enkel soffa och moffat i sig skräpmat.
Jag stängde av tv, släckte lamporna och började gå mot sovrummet. Jag drog upp mjuiksbyxerna en gång innan jag klev in genom dörren. Men väl där inne var inte sängen bäddad och tom. Utan Evelina låg där över halva sängen med täcket upp till midjan. Jag började skratta ett håtfullt skratt men slutade direkt när jag såg hur hur hon vände och vred sig i sängen. När hon var färdig med att vända sig gick jag försiktigt fram till badrummt, fyllde en liten hink med kallt vatten och lämnade badrummet med en vattenhink i ena handen. Jag gick fram så jag stod bredvid henne i sängen och jag visste redan nu hur mycket skit jag skulle få ta. Antingen tar hon död på mig på en kort stund eller så blir den en långsam och smärtande död.
Jag drog upp hinkan så den nu var över hennes bruna hår och vände upp och ner på hinken. Det kallla vattnet forsade nerför hennes ansikte och ner mot golvet. Jag släppte hinkan i huvudet på henne av ren tillfällighet och sprang ut ur rummet. Jag fortsatte med snabba steg in i köket och gömde mig bakom köksön. Jag hukade mig ner och begravde händerna i ansiktet. Ärligt talat vill jag inte se hennes reaktion, den kommer inte vara glad. Utan Motsatsen till det.
"JUSTIN WHAT THE HELL ARE YOU?" Skrek hon med en arg ton. Jag visste att hon inte var längre bort än tre meter och att hon snart skulle upptäcka mig. Men så rädd som jag nu var för tjejen satte jag mig snabbt upp och sprang därifrån. Jag skulle precis springa förbi henne då hon greppade tag om min alldeles för stora tröja.
"Can you explain this"Sa hon med sansad ton. Men en liten aggresiv ton hörde jag väl. Jag mötte hennes ansikte och kunde inte hålla mig för skratt. Hon hade tydligen glömt att ta bort sminket som nu var pålagt på hennes likblika kinder och håret droppade fortfarande nerför hennes nakna överkropp.
Dåligt enligt mig. Men kommentera vad du tycker. Är novellen värd att läsa eller ska den bort? KOMMENTERA! Tack för alla andra kommentaren på alla andra inlägg! pusssssssss :)
R.I.P
Hej! Förlåt för att det inte kom något chapter igår och det kommer tyvärr inte ett idag heller. Är inte på ett så jätte glatt humör, eftersom att envän gick bort igår, 16 år och dör av cancer. Ja världen är inte alltid rättvis. Förlåt för att jag tar upp det här på bloggen, men jag ska iallafall försöka skriva ett chapter imorgon om jag har ork till det. Förlåt för att jag tog upp det här på bloggen men kände för att ni skulle få veta varför det inte kommer några chapter.
Rest in peace Kelly♥
Rest in peace Kelly♥
DO NEVER GIVE UP - Chapter 9
Jag gick fram till soffan greppade tag om fjärrkontrollen, riktade den mot teven och tryckte på off knappen.
"WHAT ARE YOU DOING BITCH?!" Skrek han argt och satte sig upp från soffan. Han gick närme och nämre mig och tillslut stod vi bara någon millimeter ifrån varandra.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag flyttade diskret bakåt ett steg, faktiskt utan anledning. Jag menar varför ska jag behöva vara rädd på en liten fjantig snobbig pojke som tror att han har exakt allt?
"I want to go shopping, and i don't know where the mall is. So you have two choice. Go with me or... go with me" Sa jag med ett stålt flin och satte armare i kors framför bröstet. Jag såg hur han vart en aning tveksam en stund med inte långt efter slank en suck ur hans mun och inte vilken suck som helst faktiskt. Utan en som där som bara killar kan göra när dom definitift inte vill göra det tjejer ber om. Men jag gav mig, inte i första försöket.
"Alright bicth. But just today okey, right?" Svarade han och gick ett steg bakåt. Han kollade in i mina ögon samtidigt som jag fortsatte kolla in i hans.
"Today" Sa jag och gick fram ett steg. Jag sträckte fram handen och likaså gjorde han. Vi skakade hand och gick ut ur huset.
"Do I look.. fat in these jeans?" Frågade jag Justin som stod lutat som väggen en bit bort. Jag snurrade runt ett varv och inspekterade mig själv.
Justin gick närme mig och kollade ner på jeansen. Med ett stort flin öppnade han munnen.
"No, you don't look fat just fat" Sa han med yttliggare ett stort flin på läpparna och började gå mot dörren. Jag suckade för mig själv och tog av mig jeansen, hängde dom där som skulle och småsprang efter Justin som nu var utan synhåll. Jag öppnade dörren ut till butiken och såg Justin precis utanför.
"Tanks for that" Sa jag och försökte leka sur. Men vilket inte gick så bra, ett flin började krypa upp mot munjiporna och tillsut kunde jag inte hålla mig för skratt.
"Hahaha, your funny" Sa jag och ironiskt och puttade till hans på armen. Jag fortsatte gå bland butikerna då plötsligt Victoria Secret affärn dök upp på höger sida. Jag vände mig om ett leénde på läpparna. Jag gick fram till Justin och pekade mot skylten. Han började sakta skaka på huvudet och jag såg hur generad han plötsligt blev.
"Haha, stop be so embarressed" Sa jag och tog tag om armen om honom. Jag började dra med honom in mot affären och öppnade dörren. Konstigt nog sa inte Justin emot, vilket jag har brydde mig om. Bara jag fick nya underkläder var jag som gått nöjd.
Jag fram till en hylla där spetsunderkläder låg fint upplagt. Jag letade igenom storleken och fann sedan den rätta. Jag vände mig och mötte Justin's blick då han stod vid en av provhyttarna.
"Do you like this?" Sa jag och hållde upp bh:n som var i en skrikrosa färg.
"Ehm, I-I, I-I" Fick justin fram som plötsligt såg en aning nervös ut.
Jag himlade med ögonen och gick in genom en av provhyttarna.
Evelina gick in genom en av provhyttarna med underkläder hängandes runt armen. Om jag nu är tvungen att säga sannigen så är hon jävligt snygg. Hennes personlighet, även om jag inte har sett så mycket av den än, men hennes ansikte som alltid lyser av lycka och hennes perfekta fylliga läppar som jag bara vill kyssa varje gång jag ser henne. Och jag vet att det här kanske låter lite konsigt men samma dag då jag skrev det där orehört taskiga svaret på hennes tweet på twitter hade Selena gjort slut med mig. Jag hade inte ett pigg humör den dagen och jag vet faktiskt inte varför jag utryckte min ilska på henne. Vad hade hon gjort mig liksom? Men strunt idet nu, hon är här med och ska spendera ett helt år i hennes sällskap.
Jag blev avbryten då jag hörde mitt namn i en svag viskning. Utan att kolla mig för eller att ens tänka efter öppnade jag det vinröda skynket in till ett av provhytterna och möttes av den vakraste kropp jag någonsin hade sett. Min blick drogs automatiskt neråt mot hennes perfekta bröst och he..
"Justin my head is up here" Hörde jag yttligare en viskning säga. Jag drog upp huvudet och möttes av en generad Evelina i bara underkläder.
"I can't snap my bra" Fortsatte hon säga med rosaröda kinder. Jag kollade sedan chockad på henne när hon vände sig om med ryggen mot mig. Jag kollade ner mot bh:n och ska jag vara ärlig. Har jag aldrig i hela mitt liv knäppt en bh förut. Men det här verkar vara första och då sista gången. Jag drog fram händerna försiktigt för att knäppa hennes rosa bh. Vilket inte lyckades så bra. Fem minuter hade gått och jag stod fortfarande och trixade och fixade.
"Haha, you are so bad Justin" Sa hon och fnissade. Hon vände sig om så vi plötsligt stod öga mot öga med varandra. Jag kollade in i hennes isblåa ögon och hon i mina. Av ren chock böjde vi båda oss fram så läpparna snuddade varandra.
"Sorry, but you must not kiss inside the fitting room" Jag gav Evelina en snabb blick innan jag oroligt vände på huvudet så jag möttes av ett par ilska gröna ögon. Jag nickade bara lite snabbt och gick snabbt ut ur provhytten.
Vafan höll vi på med? Vi tänkte plötsligt kyssas inne i en provhytt? Det här vådar inte gott må jag säga.
Justin nickade lite snabbt åt tanten som såg ut att vara runt 50 års åldern med ett par gröna ögon som lyste av ilska. Han smet snabbt ut ur provhytten och tanten gav mig en sträng blick innan hon också gick ut ur provhytten och lämnade mig ensam. Jag satte mig ner på den minimala pallen och satte händerna i ansiktet. Höll jag precis på att kyssa Justin Bieber, självaste Justin Bieber inne i en provhytt? Det är sjukt. Så mycket som vi hatar varandra, så står vi nästan och kysser varandra? Men för det ögonblicket, den sekunden då jag verkligen fick chansen att kolla in i hans ögon så såg jag den sanna Justin. Även fast hans ögon glittrade och var allt mer än underbara så fanns det en smärta, en smärta som var djupt begraven i hans ögon.
Skrev ihop det här lite snabbt, eftersom att jag sa att det skulle komma ett idag! Förlåt för bildlöst chapter men nu när jag har över 4 prov den här veckan går skolan före. Sorry! Checkar stavfel och så imorgon, men kommentera var du tyckte :) pussssssss
"WHAT ARE YOU DOING BITCH?!" Skrek han argt och satte sig upp från soffan. Han gick närme och nämre mig och tillslut stod vi bara någon millimeter ifrån varandra.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag flyttade diskret bakåt ett steg, faktiskt utan anledning. Jag menar varför ska jag behöva vara rädd på en liten fjantig snobbig pojke som tror att han har exakt allt?
"I want to go shopping, and i don't know where the mall is. So you have two choice. Go with me or... go with me" Sa jag med ett stålt flin och satte armare i kors framför bröstet. Jag såg hur han vart en aning tveksam en stund med inte långt efter slank en suck ur hans mun och inte vilken suck som helst faktiskt. Utan en som där som bara killar kan göra när dom definitift inte vill göra det tjejer ber om. Men jag gav mig, inte i första försöket.
"Alright bicth. But just today okey, right?" Svarade han och gick ett steg bakåt. Han kollade in i mina ögon samtidigt som jag fortsatte kolla in i hans.
"Today" Sa jag och gick fram ett steg. Jag sträckte fram handen och likaså gjorde han. Vi skakade hand och gick ut ur huset.
* * *
"Do I look.. fat in these jeans?" Frågade jag Justin som stod lutat som väggen en bit bort. Jag snurrade runt ett varv och inspekterade mig själv.
Justin gick närme mig och kollade ner på jeansen. Med ett stort flin öppnade han munnen.
"No, you don't look fat just fat" Sa han med yttliggare ett stort flin på läpparna och började gå mot dörren. Jag suckade för mig själv och tog av mig jeansen, hängde dom där som skulle och småsprang efter Justin som nu var utan synhåll. Jag öppnade dörren ut till butiken och såg Justin precis utanför.
"Tanks for that" Sa jag och försökte leka sur. Men vilket inte gick så bra, ett flin började krypa upp mot munjiporna och tillsut kunde jag inte hålla mig för skratt.
"Hahaha, your funny" Sa jag och ironiskt och puttade till hans på armen. Jag fortsatte gå bland butikerna då plötsligt Victoria Secret affärn dök upp på höger sida. Jag vände mig om ett leénde på läpparna. Jag gick fram till Justin och pekade mot skylten. Han började sakta skaka på huvudet och jag såg hur generad han plötsligt blev.
"Haha, stop be so embarressed" Sa jag och tog tag om armen om honom. Jag började dra med honom in mot affären och öppnade dörren. Konstigt nog sa inte Justin emot, vilket jag har brydde mig om. Bara jag fick nya underkläder var jag som gått nöjd.
Jag fram till en hylla där spetsunderkläder låg fint upplagt. Jag letade igenom storleken och fann sedan den rätta. Jag vände mig och mötte Justin's blick då han stod vid en av provhyttarna.
"Do you like this?" Sa jag och hållde upp bh:n som var i en skrikrosa färg.
"Ehm, I-I, I-I" Fick justin fram som plötsligt såg en aning nervös ut.
Jag himlade med ögonen och gick in genom en av provhyttarna.
Justin's perspektiv:
Evelina gick in genom en av provhyttarna med underkläder hängandes runt armen. Om jag nu är tvungen att säga sannigen så är hon jävligt snygg. Hennes personlighet, även om jag inte har sett så mycket av den än, men hennes ansikte som alltid lyser av lycka och hennes perfekta fylliga läppar som jag bara vill kyssa varje gång jag ser henne. Och jag vet att det här kanske låter lite konsigt men samma dag då jag skrev det där orehört taskiga svaret på hennes tweet på twitter hade Selena gjort slut med mig. Jag hade inte ett pigg humör den dagen och jag vet faktiskt inte varför jag utryckte min ilska på henne. Vad hade hon gjort mig liksom? Men strunt idet nu, hon är här med och ska spendera ett helt år i hennes sällskap.
Jag blev avbryten då jag hörde mitt namn i en svag viskning. Utan att kolla mig för eller att ens tänka efter öppnade jag det vinröda skynket in till ett av provhytterna och möttes av den vakraste kropp jag någonsin hade sett. Min blick drogs automatiskt neråt mot hennes perfekta bröst och he..
"Justin my head is up here" Hörde jag yttligare en viskning säga. Jag drog upp huvudet och möttes av en generad Evelina i bara underkläder.
"I can't snap my bra" Fortsatte hon säga med rosaröda kinder. Jag kollade sedan chockad på henne när hon vände sig om med ryggen mot mig. Jag kollade ner mot bh:n och ska jag vara ärlig. Har jag aldrig i hela mitt liv knäppt en bh förut. Men det här verkar vara första och då sista gången. Jag drog fram händerna försiktigt för att knäppa hennes rosa bh. Vilket inte lyckades så bra. Fem minuter hade gått och jag stod fortfarande och trixade och fixade.
"Haha, you are so bad Justin" Sa hon och fnissade. Hon vände sig om så vi plötsligt stod öga mot öga med varandra. Jag kollade in i hennes isblåa ögon och hon i mina. Av ren chock böjde vi båda oss fram så läpparna snuddade varandra.
"Sorry, but you must not kiss inside the fitting room" Jag gav Evelina en snabb blick innan jag oroligt vände på huvudet så jag möttes av ett par ilska gröna ögon. Jag nickade bara lite snabbt och gick snabbt ut ur provhytten.
Vafan höll vi på med? Vi tänkte plötsligt kyssas inne i en provhytt? Det här vådar inte gott må jag säga.
Evelina's perspektiv:
Justin nickade lite snabbt åt tanten som såg ut att vara runt 50 års åldern med ett par gröna ögon som lyste av ilska. Han smet snabbt ut ur provhytten och tanten gav mig en sträng blick innan hon också gick ut ur provhytten och lämnade mig ensam. Jag satte mig ner på den minimala pallen och satte händerna i ansiktet. Höll jag precis på att kyssa Justin Bieber, självaste Justin Bieber inne i en provhytt? Det är sjukt. Så mycket som vi hatar varandra, så står vi nästan och kysser varandra? Men för det ögonblicket, den sekunden då jag verkligen fick chansen att kolla in i hans ögon så såg jag den sanna Justin. Även fast hans ögon glittrade och var allt mer än underbara så fanns det en smärta, en smärta som var djupt begraven i hans ögon.
Skrev ihop det här lite snabbt, eftersom att jag sa att det skulle komma ett idag! Förlåt för bildlöst chapter men nu när jag har över 4 prov den här veckan går skolan före. Sorry! Checkar stavfel och så imorgon, men kommentera var du tyckte :) pussssssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 8
"So now when you are here. I can start to telling you about my rules in my apartment. IT'S MY APARTMENT SO MY RULES" Skrek han rätt upp i ansiktet på mig. Han vände tillbaka blickan från mina ögon tillbaks till vägen igen.
"I sitting next to you so please do not shout. I will follow your rules and let me guess. Your first rule is to build a home with branches from trees?" Sa jag och log ett riktigt stort flin.
"Ha-ha. Your funny" Sa han med ironi i rösten.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tio minuters långa bilfärden var rent ut sagt ett helvete. Jag och Justin hade hackad på varandra så mycket att jag till och med brast ut i gråt. Men det var inte därför, Justin skulle naturligtvis börja prata om det ämne han mycket väl visste att jag inte ville prata om. Om familjen. Det var då tårarna kom igen. Men över till annat. Bilfärden var iallafall slut och vi hade nu anlänt till hans lägenhet. Och tro det eller ej killen hade pengar så det räckte till en grymt stor lägenhet. Och ful var den inte heller, rättare sagt motsatsen.
"Do you really live here? I thought you were living in a tree or something" Sa jag och vände mig om för att möta hans blick som troligen skulle se ganska så irriterad ut. Men han stod inte där, varken bredvid mig eller vid dörröppningen in till huset. Jag vände mig om yttligare en gång och gav ifrån mig en suck. Det här året kommer vara det värsta som någonsin har hänt mig. Jag gick fram till den svarta väskan som var fint plaserad på den varma asfalten. Solen här i Atlanta var inte som solen borta i Sverige. Nej, här var det fortfarande sommar och i Sverige var nästan vintern kommen. Jag började gå mot dörren som skulle leda mig in till lägenheten men stannade med blickan neråt.
"Bieber's home" Läste jag av på den lila dörrmattan som låg intill dörren. Inte konstigt att han är ett sånt stort morotshuvud.
"Egoistiska människa" Sa jag och himlade med ögonen. Men när jag lyfte blicken från mattan så stod en shirtless Justin i dörröpnningen med en frågande min. Min blick drogs neråt fortare en vad jag hade anat. Hans magrutor, shiiiiiit asså. Dom var inget man skämtade om nej.
"Bitch, I know I'm hot but my head is up here and what did you say, I don't understand a shit" Sa han med både en flirtig och frågande röst.
Min blick gick från hans mage upp till hans ögon på bara någon sekund.
"Hahah, you hot? ha, I don't think so. And now I can speak swedish and you don't know what I'm saying" Sa jag och flinade.
"IDIOT, IDIOT, IDIOT" Hånskrek jag på svenska och puttade undan honom från dörröppningen. Jag sprang in genom dörren som en liten barnunge och hoppade upp på soffan och började skrika där med.
"IDIOT, IDI" Skrek jag men blev plötsligt avbruten av att han började prata.
"You know that I'm not that stupid, right? I hear that "idiot" means the same thing in english. Smartass" Sa han och gav mig en sådan där är-du-dum-eller- blick.
Jag himlade med ögonen och klev försiktigt ner för soffan. Justin hade gått vidare in till sovrummet så jag hängde bara efter i hans steg. Jag gick upp för den minimala trappan och sedan vidare in till sovrummet där jag såg Justin ligga helt utsliten på den enorma sängen.
"Tired or what?" Sa jag och hoppade upp i sängen. Jag tog tag i kudden bredvid mig och kastade den rakt i hans face.
"What was that good for?" Sa han med arg blick medans han långsamt satte sig upp i sängen. Han var fortfarande utan tröja, vilket inte gjorde mig någonting. Men plötsligt slog det mig.
"I want to go shopping, I want some new clothes" Sa jag och kollade ner på det utslitna svarta linnet som jag just nu hade på mig.
"And I want a ferrari" Sa han utan att möta min blick. Han gick ifrån sängen, bort från sovrummet. Jag himlade med ögonen. Måste han vara en sån idiot? Men jag gjorde samma sak honom, gick ifrån sängen fast med mer bestämda steg och ut från sovrummet. När jag väl var ute från det enorma sovrummet såg jag han ligga framför teven och zabbade mellan kanalerna. Jag gick fram till soffan greppade tag om fjärrkontrollen, riktade den mot teven och tryckte på off knappen.
"WHAT ARE YOU DOING BITCH?!" Skrek han argt och satte sig upp från soffan. Han gick närme och nämre mig och tillslut stod vi bara någon millimeter ifrån varandra.
Super duper kort jag vet. Men jag hinner tyvärr inte skriva mer idag. Kommer kanske en del imorgon. Hoppas man kunde läsa det och glöm inte att kommentera! Tack för alla kommentarer på förra! Pusssssssssss
"I sitting next to you so please do not shout. I will follow your rules and let me guess. Your first rule is to build a home with branches from trees?" Sa jag och log ett riktigt stort flin.
"Ha-ha. Your funny" Sa han med ironi i rösten.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tio minuters långa bilfärden var rent ut sagt ett helvete. Jag och Justin hade hackad på varandra så mycket att jag till och med brast ut i gråt. Men det var inte därför, Justin skulle naturligtvis börja prata om det ämne han mycket väl visste att jag inte ville prata om. Om familjen. Det var då tårarna kom igen. Men över till annat. Bilfärden var iallafall slut och vi hade nu anlänt till hans lägenhet. Och tro det eller ej killen hade pengar så det räckte till en grymt stor lägenhet. Och ful var den inte heller, rättare sagt motsatsen.
"Do you really live here? I thought you were living in a tree or something" Sa jag och vände mig om för att möta hans blick som troligen skulle se ganska så irriterad ut. Men han stod inte där, varken bredvid mig eller vid dörröppningen in till huset. Jag vände mig om yttligare en gång och gav ifrån mig en suck. Det här året kommer vara det värsta som någonsin har hänt mig. Jag gick fram till den svarta väskan som var fint plaserad på den varma asfalten. Solen här i Atlanta var inte som solen borta i Sverige. Nej, här var det fortfarande sommar och i Sverige var nästan vintern kommen. Jag började gå mot dörren som skulle leda mig in till lägenheten men stannade med blickan neråt.
"Bieber's home" Läste jag av på den lila dörrmattan som låg intill dörren. Inte konstigt att han är ett sånt stort morotshuvud.
"Egoistiska människa" Sa jag och himlade med ögonen. Men när jag lyfte blicken från mattan så stod en shirtless Justin i dörröpnningen med en frågande min. Min blick drogs neråt fortare en vad jag hade anat. Hans magrutor, shiiiiiit asså. Dom var inget man skämtade om nej.
"Bitch, I know I'm hot but my head is up here and what did you say, I don't understand a shit" Sa han med både en flirtig och frågande röst.
Min blick gick från hans mage upp till hans ögon på bara någon sekund.
"Hahah, you hot? ha, I don't think so. And now I can speak swedish and you don't know what I'm saying" Sa jag och flinade.
"IDIOT, IDIOT, IDIOT" Hånskrek jag på svenska och puttade undan honom från dörröppningen. Jag sprang in genom dörren som en liten barnunge och hoppade upp på soffan och började skrika där med.
"IDIOT, IDI" Skrek jag men blev plötsligt avbruten av att han började prata.
"You know that I'm not that stupid, right? I hear that "idiot" means the same thing in english. Smartass" Sa han och gav mig en sådan där är-du-dum-eller- blick.
Jag himlade med ögonen och klev försiktigt ner för soffan. Justin hade gått vidare in till sovrummet så jag hängde bara efter i hans steg. Jag gick upp för den minimala trappan och sedan vidare in till sovrummet där jag såg Justin ligga helt utsliten på den enorma sängen.
"Tired or what?" Sa jag och hoppade upp i sängen. Jag tog tag i kudden bredvid mig och kastade den rakt i hans face.
"What was that good for?" Sa han med arg blick medans han långsamt satte sig upp i sängen. Han var fortfarande utan tröja, vilket inte gjorde mig någonting. Men plötsligt slog det mig.
"I want to go shopping, I want some new clothes" Sa jag och kollade ner på det utslitna svarta linnet som jag just nu hade på mig.
"And I want a ferrari" Sa han utan att möta min blick. Han gick ifrån sängen, bort från sovrummet. Jag himlade med ögonen. Måste han vara en sån idiot? Men jag gjorde samma sak honom, gick ifrån sängen fast med mer bestämda steg och ut från sovrummet. När jag väl var ute från det enorma sovrummet såg jag han ligga framför teven och zabbade mellan kanalerna. Jag gick fram till soffan greppade tag om fjärrkontrollen, riktade den mot teven och tryckte på off knappen.
"WHAT ARE YOU DOING BITCH?!" Skrek han argt och satte sig upp från soffan. Han gick närme och nämre mig och tillslut stod vi bara någon millimeter ifrån varandra.
Super duper kort jag vet. Men jag hinner tyvärr inte skriva mer idag. Kommer kanske en del imorgon. Hoppas man kunde läsa det och glöm inte att kommentera! Tack för alla kommentarer på förra! Pusssssssssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 7
Håret var sådär halvt lockigt och hängde över ena axel och sminket det var okej. Jag har aldrig varit nöjd över mig själv, varken ansikte eller kropp. Men Emelie sa alltid, Du är ett underbarn. Du har allt. Jag tyckte själv att det lät ganska så töntigt, vadå hade allt? Nämn någonting jag ens har? Kommer du på något? Nej tänkte väl det.
Fyra meningslösa timmar hade gått och planet hade nu landat i Atlanta. Jag hade faktiskt ingen aning om var jag skulle eller om jag faktiskt skulle stå kvar där jag stod nu. Atlantas flygplats var faktiskt större än vad jag hade trott och människorna vill vi inte ens tala om. Människor sprang hit och dit med kaffe koppen i ena handen och barnet i andra. Gamlingar med solhattar och halsband runt halsen gick lugnt och sansat med resväskorna i handen. Och här stod jag. En förvirrad tjej som inte hade någon aning om vart hon skulle eller var hon var. Den enda saken hon visste var att hon skulle spendera det här halvåret tillsammans med en snobbig bäver.
Jag stod otåligt och stampade med foten i marken i väntan på att någon skulle komma. Men kom det någon? Naturligtvis inte. Jag drog upp min mobil ur ena jeans fickan och började skriva ett sms till honom.
"CARROT WHERE ARE YOU?" Skrev jag ihop lite snabbt och klickade på skicka. Om han inte skulle svara så ska han inte tro att jag tar mig till honom själv. Då bokar jag en biljett hem igen för att börja leva mina dagar på gatan. Men det tog inte lång tid innan mobilen började vibrera och jag pustade ut av lättnad.
"Where do you stand and what are you wearing?" Stod det som svar på mitt sms. Varför ska han veta var jag har på mig? Den där killen har inte alla hästar hemma, så är det bara.
"Ehm, jeans and a black top. And underwear." Skrev jag tillbaka och log för mig själv. Jag har iallafall humor vilket jag inte tror att han har.
"And where do you stand?!"
"Ohh, I'm standing next to the toilet.. I think" Svarade jag och vände mig om. Tjejernas toalett till höger om mig, alldeles korrekt skrivet.
En minut hade gått och ingenting hade hänt. Justin hade inte svarat på sms:et och jag stod fortfarande kvar på samma plats som jag nu har stått vid i evigheter. Men det gick inte ens två sekunder innan jag kände en hand på munnen och en annan hand runt midjan. Paniken växte inom mig när personen började föra med mig in till tjejernas toalett.
"GET OF ME!" Skrek jag och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Känslan just nu var obeskrivlig. Personen var för stark för att göra motstånd och alla tårar gjorde mig allt svagare.
Personen som jag skulle tyda på att det var en man drog in mig i ett av båsen och låste dörren. Jag försökte granska honom men eftersom han hade luvtröjan upp dragen över munnen och en svart mössa som täckte nästan hela ansiktet så var det svårt, väldigt svårt.
"GET BACK" Skrek jag yttligare en gång till när personen sakta började närma mig. Jag skulle precis skrika till då personen sätter handen för munnen och drar av sig mössan.
"Shhh. It's just me" Den rösten, den hesa rösten gjorde mig plötsligt lugnare.
"J-justin?" Fick jag fram medans jag ställde mig på fötter igen. Varför hade han kidnappat mig in i tjejernas toalett?
"W-w-hy? Fortsatte jag och hållde handen för munnen medans tårarna forsade nerför kinden. Justin började sakta gå framåt men då fick jag nog.
"Get back Justin. Don´t come closer" Sa jag av ren chock. Just nu var jag i chocktillstånd men jag kunde inget göra. Han jag skulle bo med hade kidnappat mig in på en toalett och kommer bara närme och närme.
"Heyy look at me" Sa han och satta handen under hakan. Jag kollade in i hans ögon och han i mina. Ögonen kunde man inte säga var fula, inte alls faktiskt.
"My fans. There all over the place. And I have'nt Kenny here so I had to take with you into the bathroom" Sa han utan att släppa mig med blickan. Jag kände mig faktiskt ganska töntig på hur jag hade reagerat men jag var fortfarande mitt uppe i chocktillstånd och bara ur nowhere så kom tårarna igen. Jag kan egentligen fortfarande inte förstå vilken människa som står framför mig nu. Det är svårt att förstå men jag en sak behöver nog killen veta. Det här kriget har bara börjat. Det är långt ifrån slut.
"Justin this war has just begun." Sa jag utan att möta hans blick. Men jag kunde se hur han stelnade till av min mening vilket gjorde så jag bara log. Han trodde att vi kunde bli bästavänner, haha det är ju skrattretande. Men på tal om honom. Har du sett hans ögon? Omg, chokladfärgade ögon. Gahh det är typ det finaste som finns. Men nog om honom. Jag ställde mig upp med smått darrande ben och gick ut ur båset med Justin i hälarna. Väl ute vid båset stannade jag upp och vände mig om så jag stod öga mot öga med honom. Jag kunde se hur han var på väg till att säga någon men ångrade sedan sig. Så då slog jag till och började prata.
"So are we done in here Carrot?" Sa jag och gav honom en irriterad blick. Han ska inte tro att jag är en snäll liten flicka som ska göra allt han ber om. Nej inte efter det han har gjort med mig. Absolut inte.
"Eh, yes. My car is is behind the. Ehh yeah, just follow me." Sa han hackigt och jag gav honom bara ett flin vilket han besvarde med ungefär likadant flin.
"Bitch" Hörde jag hur han mumlade för sig själv. Ohh, ska han börja leka tuff nu eller? Jaja, ska han börja leka en tuff morot så får väl jag börja leka en tuff.. bitch.
"So now when you are here. I can start to telling you about my rules in my apartment. IT'S MY APARTMENT SO MY RULES" Skrek han rätt upp i ansiktet på mig. Han vände tillbaka blickan från mina ögon tillbaks till vägen igen.
"I sitting next to you so please do not shout. I will follow your rules and let me guess. Your first rule is to build a home with branches from trees?" Sa jag och log ett riktigt stort flin.
"Ha-ha. Your funny" Sa han med ironi i rösten.
Kort, sämst, bildlöst och dåligast jag vet. Vill du kommentera så får du gärna gör det, vilket gör mig glad. Chapter 8 kan komma imorgon annars på söndag, pussssssss!
* * *
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Fyra meningslösa timmar hade gått och planet hade nu landat i Atlanta. Jag hade faktiskt ingen aning om var jag skulle eller om jag faktiskt skulle stå kvar där jag stod nu. Atlantas flygplats var faktiskt större än vad jag hade trott och människorna vill vi inte ens tala om. Människor sprang hit och dit med kaffe koppen i ena handen och barnet i andra. Gamlingar med solhattar och halsband runt halsen gick lugnt och sansat med resväskorna i handen. Och här stod jag. En förvirrad tjej som inte hade någon aning om vart hon skulle eller var hon var. Den enda saken hon visste var att hon skulle spendera det här halvåret tillsammans med en snobbig bäver.
* * *
Jag stod otåligt och stampade med foten i marken i väntan på att någon skulle komma. Men kom det någon? Naturligtvis inte. Jag drog upp min mobil ur ena jeans fickan och började skriva ett sms till honom.
"CARROT WHERE ARE YOU?" Skrev jag ihop lite snabbt och klickade på skicka. Om han inte skulle svara så ska han inte tro att jag tar mig till honom själv. Då bokar jag en biljett hem igen för att börja leva mina dagar på gatan. Men det tog inte lång tid innan mobilen började vibrera och jag pustade ut av lättnad.
"Where do you stand and what are you wearing?" Stod det som svar på mitt sms. Varför ska han veta var jag har på mig? Den där killen har inte alla hästar hemma, så är det bara.
"Ehm, jeans and a black top. And underwear." Skrev jag tillbaka och log för mig själv. Jag har iallafall humor vilket jag inte tror att han har.
"And where do you stand?!"
"Ohh, I'm standing next to the toilet.. I think" Svarade jag och vände mig om. Tjejernas toalett till höger om mig, alldeles korrekt skrivet.
En minut hade gått och ingenting hade hänt. Justin hade inte svarat på sms:et och jag stod fortfarande kvar på samma plats som jag nu har stått vid i evigheter. Men det gick inte ens två sekunder innan jag kände en hand på munnen och en annan hand runt midjan. Paniken växte inom mig när personen började föra med mig in till tjejernas toalett.
"GET OF ME!" Skrek jag och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Känslan just nu var obeskrivlig. Personen var för stark för att göra motstånd och alla tårar gjorde mig allt svagare.
Personen som jag skulle tyda på att det var en man drog in mig i ett av båsen och låste dörren. Jag försökte granska honom men eftersom han hade luvtröjan upp dragen över munnen och en svart mössa som täckte nästan hela ansiktet så var det svårt, väldigt svårt.
"GET BACK" Skrek jag yttligare en gång till när personen sakta började närma mig. Jag skulle precis skrika till då personen sätter handen för munnen och drar av sig mössan.
"Shhh. It's just me" Den rösten, den hesa rösten gjorde mig plötsligt lugnare.
"J-justin?" Fick jag fram medans jag ställde mig på fötter igen. Varför hade han kidnappat mig in i tjejernas toalett?
"W-w-hy? Fortsatte jag och hållde handen för munnen medans tårarna forsade nerför kinden. Justin började sakta gå framåt men då fick jag nog.
"Get back Justin. Don´t come closer" Sa jag av ren chock. Just nu var jag i chocktillstånd men jag kunde inget göra. Han jag skulle bo med hade kidnappat mig in på en toalett och kommer bara närme och närme.
"Heyy look at me" Sa han och satta handen under hakan. Jag kollade in i hans ögon och han i mina. Ögonen kunde man inte säga var fula, inte alls faktiskt.
"My fans. There all over the place. And I have'nt Kenny here so I had to take with you into the bathroom" Sa han utan att släppa mig med blickan. Jag kände mig faktiskt ganska töntig på hur jag hade reagerat men jag var fortfarande mitt uppe i chocktillstånd och bara ur nowhere så kom tårarna igen. Jag kan egentligen fortfarande inte förstå vilken människa som står framför mig nu. Det är svårt att förstå men jag en sak behöver nog killen veta. Det här kriget har bara börjat. Det är långt ifrån slut.
"Justin this war has just begun." Sa jag utan att möta hans blick. Men jag kunde se hur han stelnade till av min mening vilket gjorde så jag bara log. Han trodde att vi kunde bli bästavänner, haha det är ju skrattretande. Men på tal om honom. Har du sett hans ögon? Omg, chokladfärgade ögon. Gahh det är typ det finaste som finns. Men nog om honom. Jag ställde mig upp med smått darrande ben och gick ut ur båset med Justin i hälarna. Väl ute vid båset stannade jag upp och vände mig om så jag stod öga mot öga med honom. Jag kunde se hur han var på väg till att säga någon men ångrade sedan sig. Så då slog jag till och började prata.
"So are we done in here Carrot?" Sa jag och gav honom en irriterad blick. Han ska inte tro att jag är en snäll liten flicka som ska göra allt han ber om. Nej inte efter det han har gjort med mig. Absolut inte.
"Eh, yes. My car is is behind the. Ehh yeah, just follow me." Sa han hackigt och jag gav honom bara ett flin vilket han besvarde med ungefär likadant flin.
"Bitch" Hörde jag hur han mumlade för sig själv. Ohh, ska han börja leka tuff nu eller? Jaja, ska han börja leka en tuff morot så får väl jag börja leka en tuff.. bitch.
* * *
En obehaglig tystnad la sig över oss när vi äntligen kommit in i bilen. Vi hade nämligen varit tvungna att springa hela vägen till bilen eftersom hans lilla dryga små fans hade upptäckt Justin här på flygplatsen. Men tystnaden varade inte så länge för att den lilla moroten öppnade hans lilla trut. "So now when you are here. I can start to telling you about my rules in my apartment. IT'S MY APARTMENT SO MY RULES" Skrek han rätt upp i ansiktet på mig. Han vände tillbaka blickan från mina ögon tillbaks till vägen igen.
"I sitting next to you so please do not shout. I will follow your rules and let me guess. Your first rule is to build a home with branches from trees?" Sa jag och log ett riktigt stort flin.
"Ha-ha. Your funny" Sa han med ironi i rösten.
Kort, sämst, bildlöst och dåligast jag vet. Vill du kommentera så får du gärna gör det, vilket gör mig glad. Chapter 8 kan komma imorgon annars på söndag, pussssssss!
DO NEVER GIVE UP - Chapter 6
"Tack" Jag mötte inte hans blick undan gick förbi mannen och någon sekund senare var jag ute från flocken.
"Vilken dag, vilket extremt underliga människor" Sa jag och pustade ut.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Kära dagbok. 11-11-21
Jag sitter nu här på flygplanet efter att ha lämnat Sverige, underbara Sverige bakom mig. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är påväg mot ett främmande land, mot en främmade kille jag aldrig har träffat. That's insane. Iallafall jag har fyra urtrista timmar kvar i flygplanet sedan får jag se han. Han som jag hade drömmt om att se i över två år. Och nu händer det, det är nu det händer och jag vet fortfarande inte hur jag kommer reagera. Han har sårat mig, sårat mig rejält men han var endå den människan jag såg upp till i två hela år. Hans underbara tweetar på twitter som nu har blivit till ja gud vet vad*
Jag la tillbaka den svarta pennan i facket på stolen framför mig och började bläddra igenom dagboken sedan dag ett till dag nu. Jag bläddrade igenom dagboken med en rosa rosett fäst i framsidan tillsammans med ett halsband som jag fått av min mamma dagen innan hon ja, dog. Jag fortsatte bläddra och fastnade för en sida, en speciell sida. Sidan jag skrev den dagen då min syster hade dött.
*Kära dagbok. 11-10-28
Emelie Johsson min underbara syster såg jag sänkas ner under marken sakta, väldigt sakta. Den lilla minuten var den värsta i hela mitt liv. Jag klarade inte av att stå och kolla ner mot kistan där dom röda färska rosorna låg. Jag försvann från begravningen, bort från kyrkan och hem hit. Hem dit där jag är trygg och känner en behaglig känsla. Förresten min mamma har fått diagnosen om att hon också har fått bröstcancer. Sent igår kväll ropade hon dit mig in till badrummet och sa att hon hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst. Jag ville först inte tro det, men tidigt imorse när diagnosen kom förstod jag att det inte längre var på låtsas utan på riktigt. Jag börjar snart tro att cancer går i arv och att cancern snart kommer leda mig till döden. Men när mamma försvinner, försvinner jag också. Jag kommer inte kunna leva ett liv tillsammans med bara pappa. Även fast jag älskar honom mer en något annat så var det alltid mamma som stod vid min sida. Hon var den som fanns där när jag behövde henne, Emelie för den delen också. Jag kommer inte klara mig ur livet utan dom. Jag vill dö, bort från jorden och upp till himlen där jag vet att dom finns. Jag älskar er, glöm inte det. Snart så får jag se er och snart så får ni se mig. Det lovar jag.
Jag stängde igen dagboken med en väldig hastighet och stoppade snabbt tillbaka den i väskan igen. Att läsa igenom gamla sidor ur en dagbok är på ett sätt bra. Få tänka tillbaka på gamla minnen, men att läsa igenom minnen som fortfarande gör ont i hjärtat är inte roligt. Jag var ensam. Jag hade inte en enda att vända mig till om något skulle hända. Jag var verkligen ensam, mer än vad jag hade trott skulle hända. Min familj lämnade mig, släkten har jag aldrig träffat. Varken på mammas eller pappas sida. Nu var den enda människan som jag skulle få se varje morgon varje kväll en bäver. Men den dagen kommer väl också snart, då han lämnar mig och flyttar därifrån så jag får leva mina ensamma dagar på gatan. Hur roligt kan det vara tycker du? Jag är 17 år och borde få ha ett liv där man känner sig älskad av familjen och alla är friska. Visst hade jag familjen som älskade mig men sen då? Var kommer hända nu i slutet av boken? Kommer jag också dö eller kommer den vanligaste kommentaren upp. Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
"Önskar du någonting att dricka fröken?" Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och tittade upp på den långa smala tjejen med vita förklädnader som stod med en sån där vagn med både mat och dricka på.
"En cola tack" Sa jag och log medans jag snabbt som ögat torkade bort tårarna som hamnat under ögonen. Kvinnan drog upp en cola ur vagnen och hällde det i ett plastglas tillsammans med is. Jag tackade och tog emot colan och ställde ner på den nersänkta brickan framför mig. Men en sekund senare orkade jag inte sitta kvar i den alldeles för stora flygplansstolen. Jag ställde mig sakta upp och började gå mot toaletten. Jag gick förbi många människor med nyfikna blickar och sedan var jag framme vid toaletten.
"Ingen kö, tack och lov" Mumlade jag för mig själv när jag öppnade dörren in till toan. Jag stängde och låste dörren med en hård smäll. Sanningen var den att jag inte behövde gå på toaletten nu men jag kände bara för att komma bort från folkmassan någon ynklig minut. Jag gick fram till spegeln och granskade mig själv. Håret var sådär halvt lockigt och hängde över ena axel och sminket det var okej. Jag har aldrig varit nöjd över mig själv, varken ansikte eller kropp. Men Emelie sa alltid, Du är ett underbarn. Du har allt. Jag tyckte själv att det lät ganska så töntigt, vadå hade allt? Nämn någonting jag ens har? Kommer du på något? Nej tänkte väl det.
"Vilken dag, vilket extremt underliga människor" Sa jag och pustade ut.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Kära dagbok. 11-11-21
Jag sitter nu här på flygplanet efter att ha lämnat Sverige, underbara Sverige bakom mig. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är påväg mot ett främmande land, mot en främmade kille jag aldrig har träffat. That's insane. Iallafall jag har fyra urtrista timmar kvar i flygplanet sedan får jag se han. Han som jag hade drömmt om att se i över två år. Och nu händer det, det är nu det händer och jag vet fortfarande inte hur jag kommer reagera. Han har sårat mig, sårat mig rejält men han var endå den människan jag såg upp till i två hela år. Hans underbara tweetar på twitter som nu har blivit till ja gud vet vad*
Jag la tillbaka den svarta pennan i facket på stolen framför mig och började bläddra igenom dagboken sedan dag ett till dag nu. Jag bläddrade igenom dagboken med en rosa rosett fäst i framsidan tillsammans med ett halsband som jag fått av min mamma dagen innan hon ja, dog. Jag fortsatte bläddra och fastnade för en sida, en speciell sida. Sidan jag skrev den dagen då min syster hade dött.
*Kära dagbok. 11-10-28
Emelie Johsson min underbara syster såg jag sänkas ner under marken sakta, väldigt sakta. Den lilla minuten var den värsta i hela mitt liv. Jag klarade inte av att stå och kolla ner mot kistan där dom röda färska rosorna låg. Jag försvann från begravningen, bort från kyrkan och hem hit. Hem dit där jag är trygg och känner en behaglig känsla. Förresten min mamma har fått diagnosen om att hon också har fått bröstcancer. Sent igår kväll ropade hon dit mig in till badrummet och sa att hon hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst. Jag ville först inte tro det, men tidigt imorse när diagnosen kom förstod jag att det inte längre var på låtsas utan på riktigt. Jag börjar snart tro att cancer går i arv och att cancern snart kommer leda mig till döden. Men när mamma försvinner, försvinner jag också. Jag kommer inte kunna leva ett liv tillsammans med bara pappa. Även fast jag älskar honom mer en något annat så var det alltid mamma som stod vid min sida. Hon var den som fanns där när jag behövde henne, Emelie för den delen också. Jag kommer inte klara mig ur livet utan dom. Jag vill dö, bort från jorden och upp till himlen där jag vet att dom finns. Jag älskar er, glöm inte det. Snart så får jag se er och snart så får ni se mig. Det lovar jag.
Jag stängde igen dagboken med en väldig hastighet och stoppade snabbt tillbaka den i väskan igen. Att läsa igenom gamla sidor ur en dagbok är på ett sätt bra. Få tänka tillbaka på gamla minnen, men att läsa igenom minnen som fortfarande gör ont i hjärtat är inte roligt. Jag var ensam. Jag hade inte en enda att vända mig till om något skulle hända. Jag var verkligen ensam, mer än vad jag hade trott skulle hända. Min familj lämnade mig, släkten har jag aldrig träffat. Varken på mammas eller pappas sida. Nu var den enda människan som jag skulle få se varje morgon varje kväll en bäver. Men den dagen kommer väl också snart, då han lämnar mig och flyttar därifrån så jag får leva mina ensamma dagar på gatan. Hur roligt kan det vara tycker du? Jag är 17 år och borde få ha ett liv där man känner sig älskad av familjen och alla är friska. Visst hade jag familjen som älskade mig men sen då? Var kommer hända nu i slutet av boken? Kommer jag också dö eller kommer den vanligaste kommentaren upp. Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
"Önskar du någonting att dricka fröken?" Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och tittade upp på den långa smala tjejen med vita förklädnader som stod med en sån där vagn med både mat och dricka på.
"En cola tack" Sa jag och log medans jag snabbt som ögat torkade bort tårarna som hamnat under ögonen. Kvinnan drog upp en cola ur vagnen och hällde det i ett plastglas tillsammans med is. Jag tackade och tog emot colan och ställde ner på den nersänkta brickan framför mig. Men en sekund senare orkade jag inte sitta kvar i den alldeles för stora flygplansstolen. Jag ställde mig sakta upp och började gå mot toaletten. Jag gick förbi många människor med nyfikna blickar och sedan var jag framme vid toaletten.
"Ingen kö, tack och lov" Mumlade jag för mig själv när jag öppnade dörren in till toan. Jag stängde och låste dörren med en hård smäll. Sanningen var den att jag inte behövde gå på toaletten nu men jag kände bara för att komma bort från folkmassan någon ynklig minut. Jag gick fram till spegeln och granskade mig själv. Håret var sådär halvt lockigt och hängde över ena axel och sminket det var okej. Jag har aldrig varit nöjd över mig själv, varken ansikte eller kropp. Men Emelie sa alltid, Du är ett underbarn. Du har allt. Jag tyckte själv att det lät ganska så töntigt, vadå hade allt? Nämn någonting jag ens har? Kommer du på något? Nej tänkte väl det.
* * *
Tack så grymt mycket för alla kommentarer. Utan ni och era kommentaren hade bloggen troligen varit borta vid det här läget, men TACK! Chapter 7 kommer på fredag. Kommentera :] pussssssssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 5
"Goodnight carrot"
"Goodnight Bitch" Jag tryckte av luren och gav mig själv en tanke. Hur fan ska detta gå? Bo med en Bävern som säkert bygger egna hus med hjälp av träd?
"Oh, god help me!"
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En dag, ett dygn och 24 timmar har det nu gått. Justin hade hört av sig någongång mitt i natten här i Sverige och sagt att jag var mer än välkommen dit och att han skulle stå vid flygplatsen och så vidare. Men han sa det då med ironi i rösten, du trodde väl inte att han sa det med en sån där snäll och trevlig röst? Nej, det gjorde han verkligen inte. Men den enda jag kunde göra var att tacka och försöka klistra på ett leénde på läpparna. Vilket inte alltid är det enklaste. Pappa finns i tankarna varje minut varje sekund och inget kunde få han ur min hjärna just nu. Jag kan fortfarande inte förstå att hela min familj inte står vid min sida längre, att dom inte finns här när det är nu jag behöver dom. Jag kan fortfarande inte förstå det men innerst inne vill jag inte förstå det. Alla andra familjer här i Sverige har säkert hela familjen samlad och alla är friska och glada. Vad har jag? Jag har mig själv, men jippi.
Huset är tomt. Möblerna finns inte längre kvar i huset och jag står nu här alldeles ensam som en ensam fisk i ett akvarium. Jag kollade runt en gång i huset där alla minnen har uppstått. Där alla saker har hänt och där hela min barndom finns. Idag fredagen den tjugoförsta november tvåtusen elva händer det. Jag lämnar Sverige bakom min rygg och åker iväg för att bo med en bäver i Atlanta. Ja killen har en egen lägenhet där tydligen han och jag ska bo. Mycket trevligt må jag säga. Eller inte, jag kunde åtminstonde få bo med hans föräldrar i Starford eller vad dom nu kallar det. Bo ensam med kille jag inte ens känner skrämmer mig faktiskt lite. Jag vet inte vad han är kapabel till att göra fast jag vet ju faktiskt inte vad jag heller är kapabel till att göra. Men gör han något weird så hänger jag bara med i hans fotspår.
Jag kastade upp väskan på min vänstra axel och tog den andra i handen. Jag öppnade ytterdörren och fick en hård boll sparkad i huvudet.
"Vilken bra start på dagen" Mumlade jag för mig själv och hållde handen för huvud när jag insåg vilken otrolig kraftig huvudvärk jag snart borde få.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, min son har inte lärt sig att sparka en boll en" Jag kollade snabbt upp från trottoaren och möttes av ett par glittriga ljusblåa ögon. Kvinnan som var runt 30 års åldern gav mig ett ursäktande leénde och jag besvarade leéndet så gått som det gick.
"Det gör inget frun, men tyvärr måste jag dra vidare" Sa jag och gav kvinnan ett stort smile innan jag tog upp väskan för andra gången över axel och började gå mot taxin som skulle ta mig till arlanda. Mannen i bilen kom ut ur taxin och gav mig ett creepy smile. Jag ryggade tillbaka nått steg och hoppade in i taxin. Någon minut senare hade mannen lastat in väskorna i bilen och började nu köra åt den rätta riktningen som skulle ta oss till arlanda.
"Vad ska den här unga damen åka iväg någonstans då? Jag hoppade till av hans beröring och flyttade mig diskret bakåt i stolen. Den där mannen var inget att tala om, han var äcklig.
"För det första rör mig inte, för det andra kör bara mot flygplatsen och för det tredje jag håller det för mig själv okej? Bara du kör mot arlanda så får du dina pengar så du kan försörja dig annars får du inget alls." Sa jag allvarligt utan att möta hans äckliga svart bruna ögon. Aldrig att jag ska boka en taxi längre. Männen som kör är bara äckliga och jag vet mycket väl vad dom egentligen har i huvud när tjejer i 17 års åldern kliver in i bilen.
Mannen blev tyst efter mitt lilla tal i bilen och körde mot flygplatsen. Jag märkte sedan hur han satt och sneglade ner på mitt linne mellan varven. Ska äckel gubben aldrig sluta, eller? Jag drog upp linnet en bit så det nu nästan satt uppe i halsen och la mitt bruna lockiga hår åt sidan. Jag vill bara ge dig ett tips, åk aldrig taxi själv. Åk aldrig taxi någongång. Förarna är läskiga med snuskiga ögon och creepy leénde.
*
Fem minuter senare parkerade mannen bilen vid arlanda och jag suckade av lättnad. Äntligen slipper jag han. Jag lossade på bältet och skulle precis gå ut ur bilen när någon drar ner mig i sätet igen.
"Får mannen ingen kram?" Sa han och putade med hans feta underläpp så jag nästan fick kvälningar i halsen. Får man bli äckligare?
"Nej och släpp mig. Jag tar mina väskor själv och här" sa jag och kastade iväg två tjugolappar på golvet. Jag hade egentligen ingenaning om vad den här lilla trippen kostade men jag bryr mig inte. Bara jag får mina väskor och försvinner från bilen så är jag nöjd.
"Det blir fyrtio fyra kronor frun" Jag hade precis stängt bakluckan och tagit ut mina väskor.
"Whatever" Mumlade jag för mig själv och började gå med väskorna in mot arlanda. Jag öppnade dörren som skulle leda in mig mot flyplatsen och möttes av värme. Det var nästan som när man bastar och kommer från ett kallt rum påväg in mot den heta bastun så kändes det här. Vintern i Sverige är förmodligen inte så som den är borta i Atlanta. Här har snön kommit och löven dom är borta sen många veckor tillbaka. Jag började gå mot inchekningen och lämnade över väskan. Den lilla väskan hade jag kvar själv.
När inchekningen var klar och väskorna inlämnade började jag söka upp min gate. Men hittade jag den? Nej, verkligen inte. Arlanda var ingen liten flygplats men flygplatserna utomlands är större. Mycket större. Jag virrade runt som en vilsen hamster på flygplatsen och fyra minuter senare fick jag nog. Jag började gå med raska steg bort mot ett gäng flygvärdinnor som stod i ett härn och verkade ha allmänt roligt.
"Några har roligt iallafall" Mumlade jag för mig själv och gav ifrån mig en suck. Jag gick fram till en av vänninorna och petade lite lätt på hennes axel som små barn brukar göra när dom vill upp i mammas famn.
"Kan jag stå till tjänst?" Frågade kvinnan och gav mig ett tryggt leénde. Jag nickade lite smått och började sedan prata.
"Jag hittar inte min gate" Sa jag och skrattade.
"Vilken gate ska du till?" Frågade kvinnan med ett flin.
"Ehh, vänta lite" Jag plockade upp det ihop knögglade pappret och letade rätt på gate numret.
"63" Sa jag och kollade upp på kvinnan som fortfarande hade ett stort flin på läpparna. Varför beter sig människorna så freaking konstigt idag?
"63 sa du? Ja, då går du bara rakt fram. Sedan svänger du av till höger, vänster, höger igen och sedan ser du gaten 64. Bredvid den ligger 63" Sa kvinnan med händerna hit och dit i luften. Vilket jag inte förstod någonting av. Först höger sedan vänster sedan höger igen och sen framme? Shit det kommer inte gå.
"Tack, antar jag?" Sa jag och log ett litet leénde. Kvinnan besvarade leéndet, kanske lite för mycket. Hennes flin var inte normalt. Det såg ut som det nådde enda upp till hennes gröna ögonen och jag kan slå vad om att han just nu har ont i käken efter att hon smilar dygnet runt.
"Ingen orsak flickan. Ha en bra dag och glöm inte att le. Det gör dig och andra lyckliga" Sa kvinnan och smilade nu ennu större. Var kvinnan från mars eller? Gör dig lyckligare när du själv ler, inte en chans att det funkar. Kvinnan borde ha hoppat ombord på fel flygplan och kommit fel, helt fel.
Jag svarade henne inte utan nickade och kunde själv inte hålla mig skratt. Jag gick därifrån med blickarna brännandes i ryggen. Först en creepy gubbe i taxin och nu en kvinna från mars. Vad kommer sen?
Jag la alla tankar bakom mig och följde kvinnans insiativ. Jag fortsatte vägen förbi en massa små mat ställen, butiker och sedan svängde jag till höger och fick trycka mig förbi alla människor som hade samlats i en hel flock framför någon ny utställning av parfym.
"Ursäkta" Sa jag och kollade upp på mannen som stod för vägen. Mannen kollade ner på mig eftersom att jag var väldigt kort. Runt 1.65 och mannen var troligen nästan två meter hög.
"Förlåt frun, jag ska flytta på mig" Sa han med en sliskig ton och flyttade sedan sig undan. Varför ska alla kalla mig frun idag? Och varför är alla så creepigt läskiga idag?
"Tack" Jag mötte inte hans blick undan gick förbi mannen och någon sekund senare var jag ute från flocken.
"Vilken dag, vilket extremt underliga människor" Sa jag och pustade ut.
Så äntligen chapter 5 ute! Kanske ett litet händelselöst cahpter, men det kommer hända saker i nästa. Och då får kommer även Justin in i bilden, Kommentera vad du tycker! pussss! :]
"Goodnight Bitch" Jag tryckte av luren och gav mig själv en tanke. Hur fan ska detta gå? Bo med en Bävern som säkert bygger egna hus med hjälp av träd?
"Oh, god help me!"
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En dag, ett dygn och 24 timmar har det nu gått. Justin hade hört av sig någongång mitt i natten här i Sverige och sagt att jag var mer än välkommen dit och att han skulle stå vid flygplatsen och så vidare. Men han sa det då med ironi i rösten, du trodde väl inte att han sa det med en sån där snäll och trevlig röst? Nej, det gjorde han verkligen inte. Men den enda jag kunde göra var att tacka och försöka klistra på ett leénde på läpparna. Vilket inte alltid är det enklaste. Pappa finns i tankarna varje minut varje sekund och inget kunde få han ur min hjärna just nu. Jag kan fortfarande inte förstå att hela min familj inte står vid min sida längre, att dom inte finns här när det är nu jag behöver dom. Jag kan fortfarande inte förstå det men innerst inne vill jag inte förstå det. Alla andra familjer här i Sverige har säkert hela familjen samlad och alla är friska och glada. Vad har jag? Jag har mig själv, men jippi.
Huset är tomt. Möblerna finns inte längre kvar i huset och jag står nu här alldeles ensam som en ensam fisk i ett akvarium. Jag kollade runt en gång i huset där alla minnen har uppstått. Där alla saker har hänt och där hela min barndom finns. Idag fredagen den tjugoförsta november tvåtusen elva händer det. Jag lämnar Sverige bakom min rygg och åker iväg för att bo med en bäver i Atlanta. Ja killen har en egen lägenhet där tydligen han och jag ska bo. Mycket trevligt må jag säga. Eller inte, jag kunde åtminstonde få bo med hans föräldrar i Starford eller vad dom nu kallar det. Bo ensam med kille jag inte ens känner skrämmer mig faktiskt lite. Jag vet inte vad han är kapabel till att göra fast jag vet ju faktiskt inte vad jag heller är kapabel till att göra. Men gör han något weird så hänger jag bara med i hans fotspår.
Jag kastade upp väskan på min vänstra axel och tog den andra i handen. Jag öppnade ytterdörren och fick en hård boll sparkad i huvudet.
"Vilken bra start på dagen" Mumlade jag för mig själv och hållde handen för huvud när jag insåg vilken otrolig kraftig huvudvärk jag snart borde få.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, min son har inte lärt sig att sparka en boll en" Jag kollade snabbt upp från trottoaren och möttes av ett par glittriga ljusblåa ögon. Kvinnan som var runt 30 års åldern gav mig ett ursäktande leénde och jag besvarade leéndet så gått som det gick.
"Det gör inget frun, men tyvärr måste jag dra vidare" Sa jag och gav kvinnan ett stort smile innan jag tog upp väskan för andra gången över axel och började gå mot taxin som skulle ta mig till arlanda. Mannen i bilen kom ut ur taxin och gav mig ett creepy smile. Jag ryggade tillbaka nått steg och hoppade in i taxin. Någon minut senare hade mannen lastat in väskorna i bilen och började nu köra åt den rätta riktningen som skulle ta oss till arlanda.
"Vad ska den här unga damen åka iväg någonstans då? Jag hoppade till av hans beröring och flyttade mig diskret bakåt i stolen. Den där mannen var inget att tala om, han var äcklig.
"För det första rör mig inte, för det andra kör bara mot flygplatsen och för det tredje jag håller det för mig själv okej? Bara du kör mot arlanda så får du dina pengar så du kan försörja dig annars får du inget alls." Sa jag allvarligt utan att möta hans äckliga svart bruna ögon. Aldrig att jag ska boka en taxi längre. Männen som kör är bara äckliga och jag vet mycket väl vad dom egentligen har i huvud när tjejer i 17 års åldern kliver in i bilen.
Mannen blev tyst efter mitt lilla tal i bilen och körde mot flygplatsen. Jag märkte sedan hur han satt och sneglade ner på mitt linne mellan varven. Ska äckel gubben aldrig sluta, eller? Jag drog upp linnet en bit så det nu nästan satt uppe i halsen och la mitt bruna lockiga hår åt sidan. Jag vill bara ge dig ett tips, åk aldrig taxi själv. Åk aldrig taxi någongång. Förarna är läskiga med snuskiga ögon och creepy leénde.
*
Fem minuter senare parkerade mannen bilen vid arlanda och jag suckade av lättnad. Äntligen slipper jag han. Jag lossade på bältet och skulle precis gå ut ur bilen när någon drar ner mig i sätet igen.
"Får mannen ingen kram?" Sa han och putade med hans feta underläpp så jag nästan fick kvälningar i halsen. Får man bli äckligare?
"Nej och släpp mig. Jag tar mina väskor själv och här" sa jag och kastade iväg två tjugolappar på golvet. Jag hade egentligen ingenaning om vad den här lilla trippen kostade men jag bryr mig inte. Bara jag får mina väskor och försvinner från bilen så är jag nöjd.
"Det blir fyrtio fyra kronor frun" Jag hade precis stängt bakluckan och tagit ut mina väskor.
"Whatever" Mumlade jag för mig själv och började gå med väskorna in mot arlanda. Jag öppnade dörren som skulle leda in mig mot flyplatsen och möttes av värme. Det var nästan som när man bastar och kommer från ett kallt rum påväg in mot den heta bastun så kändes det här. Vintern i Sverige är förmodligen inte så som den är borta i Atlanta. Här har snön kommit och löven dom är borta sen många veckor tillbaka. Jag började gå mot inchekningen och lämnade över väskan. Den lilla väskan hade jag kvar själv.
När inchekningen var klar och väskorna inlämnade började jag söka upp min gate. Men hittade jag den? Nej, verkligen inte. Arlanda var ingen liten flygplats men flygplatserna utomlands är större. Mycket större. Jag virrade runt som en vilsen hamster på flygplatsen och fyra minuter senare fick jag nog. Jag började gå med raska steg bort mot ett gäng flygvärdinnor som stod i ett härn och verkade ha allmänt roligt.
"Några har roligt iallafall" Mumlade jag för mig själv och gav ifrån mig en suck. Jag gick fram till en av vänninorna och petade lite lätt på hennes axel som små barn brukar göra när dom vill upp i mammas famn.
"Kan jag stå till tjänst?" Frågade kvinnan och gav mig ett tryggt leénde. Jag nickade lite smått och började sedan prata.
"Jag hittar inte min gate" Sa jag och skrattade.
"Vilken gate ska du till?" Frågade kvinnan med ett flin.
"Ehh, vänta lite" Jag plockade upp det ihop knögglade pappret och letade rätt på gate numret.
"63" Sa jag och kollade upp på kvinnan som fortfarande hade ett stort flin på läpparna. Varför beter sig människorna så freaking konstigt idag?
"63 sa du? Ja, då går du bara rakt fram. Sedan svänger du av till höger, vänster, höger igen och sedan ser du gaten 64. Bredvid den ligger 63" Sa kvinnan med händerna hit och dit i luften. Vilket jag inte förstod någonting av. Först höger sedan vänster sedan höger igen och sen framme? Shit det kommer inte gå.
"Tack, antar jag?" Sa jag och log ett litet leénde. Kvinnan besvarade leéndet, kanske lite för mycket. Hennes flin var inte normalt. Det såg ut som det nådde enda upp till hennes gröna ögonen och jag kan slå vad om att han just nu har ont i käken efter att hon smilar dygnet runt.
"Ingen orsak flickan. Ha en bra dag och glöm inte att le. Det gör dig och andra lyckliga" Sa kvinnan och smilade nu ennu större. Var kvinnan från mars eller? Gör dig lyckligare när du själv ler, inte en chans att det funkar. Kvinnan borde ha hoppat ombord på fel flygplan och kommit fel, helt fel.
Jag svarade henne inte utan nickade och kunde själv inte hålla mig skratt. Jag gick därifrån med blickarna brännandes i ryggen. Först en creepy gubbe i taxin och nu en kvinna från mars. Vad kommer sen?
Jag la alla tankar bakom mig och följde kvinnans insiativ. Jag fortsatte vägen förbi en massa små mat ställen, butiker och sedan svängde jag till höger och fick trycka mig förbi alla människor som hade samlats i en hel flock framför någon ny utställning av parfym.
"Ursäkta" Sa jag och kollade upp på mannen som stod för vägen. Mannen kollade ner på mig eftersom att jag var väldigt kort. Runt 1.65 och mannen var troligen nästan två meter hög.
"Förlåt frun, jag ska flytta på mig" Sa han med en sliskig ton och flyttade sedan sig undan. Varför ska alla kalla mig frun idag? Och varför är alla så creepigt läskiga idag?
"Tack" Jag mötte inte hans blick undan gick förbi mannen och någon sekund senare var jag ute från flocken.
"Vilken dag, vilket extremt underliga människor" Sa jag och pustade ut.
Så äntligen chapter 5 ute! Kanske ett litet händelselöst cahpter, men det kommer hända saker i nästa. Och då får kommer även Justin in i bilden, Kommentera vad du tycker! pussss! :]
DO NEVER GIVE UP - Chapter 4 DEL 2
Jag såg hur hans ögonlock blev tyngre och tyngre och det var då det räckte för mig. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans öga.
"Jag älskar dig pappa" Jag gick ut ur ambulansen och sprang därifrån vart det vet jag inte. Men bort därifrån. Jag kom fram till huset och följde pappas råd. Jag sprang in i huset fram till köket och öppnade lådan. Där inne låg det. Sparkontot med mer än en miljonkronor. Jag stoppade ner det i fickan på jackan och sprang upp till rummet. Jag visste inte varför jag gjorde det här men var ska jag annars bo? På gatan? Skulle inte tro det va.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fem signaler, sex signaler och sju irriterande signaler hade gått. Jag var villig att lägga på just den sekunden men häjdade mig då jag hörde hans hesa röst i andra sidan luren.
"Bieber here"
Jag himlade med ögonen och gav ifrån mig en suck. Vilket töntigt sätt att svara på, eller hur?
"The best here" Svarade jag och började fnissa för mig själv. Nu kanske jag var lika töntig som den person på andra sidan jordklotet. Men jag orkade faktiskt inte bry mig mer. Mitt liv var som natt och dag, Justin och jag var som natt och dag. Det går bara inte ihop, det kommer aldrig gå ihop.
"The best here? Huh, you know I'm the best and you, you are the worst. Just so you know" Jag kunde se hans lilla flin framför mig. Måste han alltid vara ett så stort ego?
"Okey, you are the best. But I need to ask you something. Maybe it is a very big question but I´ll will try. Ehm, my dad. Yeah he ask me something like five mintues ago and I know that he talked to you today and he kinda ask if I can live with y" Mer han jag inte fören han avbröt med ett arg och tonlöst skrik. Killen hade inte den finaste rösten trots allt.
"Y-YOU L-IVE H-H-ERE? W-WITH M-E-? No way!"You can live with your dad. We don´t even no each other." Där sprack rösten igen, men inte lika mycket bara lite. Jag visste iallafall var jag var tvungen att göra nu. Berätta sanningen för Miss. Perfekt och sedan vet jag faktiskt inte.
"My dad is dead. Are you happy now?" Fråga jag honom medans en liten ensam hjälplös tår rann ner för kinden. Varför kan inte mitt liv vara som hans? Ha fans som älskar än, en hel familj och ett liv som är perfekt. Varför föddes jag till den jag är och varför inte till någon annan lycklig lottad tjej där ute?
"Dead? Is he dead? I'm s-sorry" Sa han och jag kunde verkligen höra på hans röst att han verkligen var ledsen och till och med en aning chockad. Vilket gjorde mig en aning chockad också.
"Uhm, yes" Sa jag medans tårarna nu kom som dom aldrig kommit tidigare.
"But we don´t even know each othe"
" I know Justin, I know but I only ask for one simple question and it is if I can stay with you in until I find an apartment and move away. Please, you are the only one I talk to"
"Simple question? How can you say it is a simple question? We don't even know each other, We haven't met before and now I just gonna say. Sure, you are so welcome here. Just come over? I'm Justin Bieber for gods sake! I can let some stupid craying bicth in my life?" Killen lyckas med en sak iallafall, såra mig, såra mig rejält. Det är han allt duktig på.
"You should get a price on how damn good you are at hurting people. You succeed, you hurt me."
"I´ll talk to my parents and I call you tomorrow. Happy? "
"Very happy, if your parents say yes. Please tell them that I said Thanks. To them, not to YOU" Jag betonade ordet YOU extra högt och fortsatte prata.
"Goodnight carrot"
"Goodnight Bitch" Jag tryckte av luren och gav mig själv en tanke. Hur fan ska detta gå? Bo med en Bävern som säkert bygger egna hus med hjälp av träd?
"Oh, god help me!"
Förlåt för ett uselt och tråkigt kapitel och kort! Skriver mer imorgon! Hoppas det var okej och ja kommentera ( för mer) hihihi! Tack för alla andra kommentarer det värmer ska ni veta! :] Pusssss
"Jag älskar dig pappa" Jag gick ut ur ambulansen och sprang därifrån vart det vet jag inte. Men bort därifrån. Jag kom fram till huset och följde pappas råd. Jag sprang in i huset fram till köket och öppnade lådan. Där inne låg det. Sparkontot med mer än en miljonkronor. Jag stoppade ner det i fickan på jackan och sprang upp till rummet. Jag visste inte varför jag gjorde det här men var ska jag annars bo? På gatan? Skulle inte tro det va.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fem signaler, sex signaler och sju irriterande signaler hade gått. Jag var villig att lägga på just den sekunden men häjdade mig då jag hörde hans hesa röst i andra sidan luren.
"Bieber here"
Jag himlade med ögonen och gav ifrån mig en suck. Vilket töntigt sätt att svara på, eller hur?
"The best here" Svarade jag och började fnissa för mig själv. Nu kanske jag var lika töntig som den person på andra sidan jordklotet. Men jag orkade faktiskt inte bry mig mer. Mitt liv var som natt och dag, Justin och jag var som natt och dag. Det går bara inte ihop, det kommer aldrig gå ihop.
"The best here? Huh, you know I'm the best and you, you are the worst. Just so you know" Jag kunde se hans lilla flin framför mig. Måste han alltid vara ett så stort ego?
"Okey, you are the best. But I need to ask you something. Maybe it is a very big question but I´ll will try. Ehm, my dad. Yeah he ask me something like five mintues ago and I know that he talked to you today and he kinda ask if I can live with y" Mer han jag inte fören han avbröt med ett arg och tonlöst skrik. Killen hade inte den finaste rösten trots allt.
"Y-YOU L-IVE H-H-ERE? W-WITH M-E-? No way!"You can live with your dad. We don´t even no each other." Där sprack rösten igen, men inte lika mycket bara lite. Jag visste iallafall var jag var tvungen att göra nu. Berätta sanningen för Miss. Perfekt och sedan vet jag faktiskt inte.
"My dad is dead. Are you happy now?" Fråga jag honom medans en liten ensam hjälplös tår rann ner för kinden. Varför kan inte mitt liv vara som hans? Ha fans som älskar än, en hel familj och ett liv som är perfekt. Varför föddes jag till den jag är och varför inte till någon annan lycklig lottad tjej där ute?
"Dead? Is he dead? I'm s-sorry" Sa han och jag kunde verkligen höra på hans röst att han verkligen var ledsen och till och med en aning chockad. Vilket gjorde mig en aning chockad också.
"Uhm, yes" Sa jag medans tårarna nu kom som dom aldrig kommit tidigare.
"But we don´t even know each othe"
" I know Justin, I know but I only ask for one simple question and it is if I can stay with you in until I find an apartment and move away. Please, you are the only one I talk to"
"Simple question? How can you say it is a simple question? We don't even know each other, We haven't met before and now I just gonna say. Sure, you are so welcome here. Just come over? I'm Justin Bieber for gods sake! I can let some stupid craying bicth in my life?" Killen lyckas med en sak iallafall, såra mig, såra mig rejält. Det är han allt duktig på.
"You should get a price on how damn good you are at hurting people. You succeed, you hurt me."
"I´ll talk to my parents and I call you tomorrow. Happy? "
"Very happy, if your parents say yes. Please tell them that I said Thanks. To them, not to YOU" Jag betonade ordet YOU extra högt och fortsatte prata.
"Goodnight carrot"
"Goodnight Bitch" Jag tryckte av luren och gav mig själv en tanke. Hur fan ska detta gå? Bo med en Bävern som säkert bygger egna hus med hjälp av träd?
"Oh, god help me!"
Förlåt för ett uselt och tråkigt kapitel och kort! Skriver mer imorgon! Hoppas det var okej och ja kommentera ( för mer) hihihi! Tack för alla andra kommentarer det värmer ska ni veta! :] Pusssss
DO NEVER GIVE UP - Chapter 4 DEL 1
"Haha carrot? So how did half of your family died then? How many are left? Only you? I'm sorry bitch. My parent's are alive, and I'm happy for it :)"
Där sprack mitt hjärta för andra gången, rösten sprack och tårarna kom. Hur fan kan han säga så?
"How the hell can you say that? I did not think Justin bieber would hurt people but I was wrong. You hurt them so badly. Have a god life Biever"
I två hela timmar har jag nu suttit framför datorn och väntade på ett svar från honom. Men tror du han skulle svara? Nej, skulle inte tro det va. Han har väl inget att säga nu när jag skrev sådär. Men det var väl inte mitt fel att jag uttryckte min ilska och sorg på honom eller? Alla har väl ett svårt samtalsämne som man inte vill prata om och du vet nu mitt. Det kommer alltid vara ett svårt ämne för mig så är det bara.
Jag ställde mig upp från liggande ställning till stående och gick med trötta steg mot skrivbordet. Jag tog upp min mobil i handen och det gick bara någon minut innan den började vibrera. Jag var helt säker på att det var ett nytt sms från moroten men jag hade fel, grymt fel. Displayen började lysa tydligt och ja du vet nog var det stod på den. Jag tvekade lite innan jag klickade på svara och började otåligt vänta på att höra hans röst. Jag tänkte inte börja prata först så den delen fick han ta. Men tror du han gjorde det eller? Nej varför skulle en vrickad golfboll som han svara först? Så ja jag tog ett djupt andetag och började prata med en sån där irriterad stämma.
"Biever what a surprice. First you want my number and now you call me? Is the carrot in love with me?"
"In love with a bitch like you, no thanks. I was just wondering if... ehm. Ehh if you are home alone, or ehm.. or if someone is with you? That may have sounded a bit wrong" Den sista meningen hörde jag hur han mumlade för sig själv och hur jag själv satte handen för magen för att försöka få slut på garvattacken.
"You know bieber, you just make me laugh. That's incredible" Sa jag och kände hur ett leénde började krypa upp mott läpparna. Varför fick han mig nyss att skratta? Han kanske inte är så dum som han låter? Eller?
Plötsligt hörde jag hur dörr hantaget på min egna dörr började sakta dras neråt och för varje liten bit den flyttades vart paniken inom bara större.
"Pappa, är det d-du? Sa jag med en hackad röst. var inte han och handlade?
Dörren handtaget drogs nu ner fortare en anat och jag släppte mobilen mot golvet och greppade tag i det närmaste föremålet som fanns.
"En penna? Jo, sure. Det kommer jag långt med" Jag suckade och gick fram till dörren. Dörren öppnades sedan och pappas ljuvliga stämma fyllde rummet med en sån där behaglig känsla.
"Förlåt om jag skrämde sig gumman. Jag har fortfarande inte vart och handl" Han avbröt meningen mitt i genom att dra blicken till golvet. Där min mobil låg.
"Din mobil lyser. Vem pratar du med? Sa pappa med ett leende på läpparna.
"Ehh, ehm. E-en morot" Sa jag och insåg sedan hur töntigt och konstigt det borde ha låtit.
"En kille" Fyllde jag i och gav pappa ett osäkert leénde. Jag besvarde leéndet sådär halvt och såg hur pappa gick fram nått steg och greppade tag om mobilen. Nej, vad gör han?
"Pappa, min mobil. Mina regler. Okej? Sa jag med en allvarlig stämma.
"Men jag ska ju bara säga hej till killen" Sa han tillbaka och tog mobilen mot örat.
"Hallå? Det här är Evelinas pappa du talar med. Vad heter den här unga mannen då? Jag såg hur pappa smilade och gjorde tummen upp. Han mimade något som, "Jag är strax tillbaka, ska bara handla". Jag nickade och satte mig på sängen. Varför ska alltid pappor vara så pinsamma och nu är han ju villig att prata engelska också. Omg, hur ska det gå?
"I gotta go" Sa jag och tryckte av honom så han inte ens fick chansen att svara. Jag visste mycket väl var affären låg, fem minuter härifrån och jag var framme vid affärn. Jag måste bara få reda på om det har hänt något, om han har crashat eller vad som helst.
Jag stängde av datorn, släckte lampan ovanför sänge och började springa ner för den långa trappen jag hade framför mig. Nu började jag faktiskt få ganska så mycket panik vad som helst kan ha hänt. Jag sprang fram till ytterdörren. Jag drog på mig skorna och min svarta jacka och började springa ut från huset. Den här gången låste jag faktiskt inte det finns viktigare saker att tänka på en att låsa en dörr till huset. Eftersom jag inte hade en egen bil och pappa hade sin bil så gick jag springa. Men donken låg bara sådär fem minuter från huset så , så lång tid tar det inte.
Eftersom jag inte hade knytit skorna snubblade jag såklart fram och landade mitt på trottaren. Folk borde tro att jag avgudar marken eller nått sånt.
"Aj" sa jag till mig själv när jag insåg vilket stort sår jag fick på knät. Men strunt i det, jag fortsatte springa tills jag stannde upp då jag såg en brinnande bil, 2 ambulanser och en hel folkmassa runt om. Har inte människor något bättre för sig än att stå och stirra på en olycka?
Jag fortsatte springa tills jag var framme. Jag drog upp bandet som dom spärrat av och började springa fram till en av ambulansera.
"Tjejen, du får inte vara här" Jag vände mig och stirrade på den långa väl tränade killen som stod med ett oroligt flin på läpparna.
"Min pappa" Sa jag och pekade mot ambulansen som stod en bit bort. Killen nickade långsamt och jag började springa fram till ambulansen. När jag var framme såg jag det jag inte ville se. Han låg på båren inne i ambulansen. Brännskador och blod överallt. Nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Tår efter tår rullade nerför kinden och gick fram pappa. Även om det inte var en vacker syn så var han min pappa. Jag tog tag i hans hand i min och lutade mig fram.
"Snälla pappa lämna mig inte ensam. Du lovade" Sa jag medans jag försökte blinka bort tårarna så jag ens fick se pappa. Jag kände sedan hur han tryckte sin hand hårdare mot min.
"Gumman, jag har sparat undan pengar som du skulle få den dagen du flyttade hemifrån. Lådan i köket, öppna den och ta sparkontot. Det är laddat med över en miljon kronor och Justin jag pratade med i telefonen verkar vara riktigt trevlig, så för min skull och bort härifrån och flytta dit. Du har ingen annan stans att bo. Förlåt att jag lovade, men jag kan inte rå för det här. Jag älskar dig. Pappas hand lättade om min hand och tårarna kom nu som dom aldrig har kommit förut. Han lovade att aldrig lämna mig, han lovade! Och ska jag bo med Justin? Trevlig kille, no way in hell att han är trevlig!
"Pappa du lovade. Snälla vakna. Jag klarar inte det här utan dig.Snälla vakna för min skull?"
Jag såg hur hans ögonlock blev tyngre och tyngre och det var då det räckte för mig. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans öga.
"Jag älskar dig pappa" Jag gick ut ur ambulansen och sprang därifrån vart det vet jag inte. Men bort därifrån. Jag kom fram till huset och följde pappas råd. Jag sprang in i huset fram till köket och öppnade lådan. Där inne låg det. Sparkontot med mer än en miljonkronor. Jag stoppade ner det i fickan på jackan och sprang upp till rummet. Jag visste inte varför jag gjorde det här men var ska jag annars bo? På gatan? Skulle inte tro det va.
Chapter 4 del 1 ute! Vad tycks? Vad tror ni kommer hända med Evelina om hon nu är tvungen att flytta? Kommentera underbara ni! puss :)
Där sprack mitt hjärta för andra gången, rösten sprack och tårarna kom. Hur fan kan han säga så?
"How the hell can you say that? I did not think Justin bieber would hurt people but I was wrong. You hurt them so badly. Have a god life Biever"
I två hela timmar har jag nu suttit framför datorn och väntade på ett svar från honom. Men tror du han skulle svara? Nej, skulle inte tro det va. Han har väl inget att säga nu när jag skrev sådär. Men det var väl inte mitt fel att jag uttryckte min ilska och sorg på honom eller? Alla har väl ett svårt samtalsämne som man inte vill prata om och du vet nu mitt. Det kommer alltid vara ett svårt ämne för mig så är det bara.
Jag ställde mig upp från liggande ställning till stående och gick med trötta steg mot skrivbordet. Jag tog upp min mobil i handen och det gick bara någon minut innan den började vibrera. Jag var helt säker på att det var ett nytt sms från moroten men jag hade fel, grymt fel. Displayen började lysa tydligt och ja du vet nog var det stod på den. Jag tvekade lite innan jag klickade på svara och började otåligt vänta på att höra hans röst. Jag tänkte inte börja prata först så den delen fick han ta. Men tror du han gjorde det eller? Nej varför skulle en vrickad golfboll som han svara först? Så ja jag tog ett djupt andetag och började prata med en sån där irriterad stämma.
"Biever what a surprice. First you want my number and now you call me? Is the carrot in love with me?"
"In love with a bitch like you, no thanks. I was just wondering if... ehm. Ehh if you are home alone, or ehm.. or if someone is with you? That may have sounded a bit wrong" Den sista meningen hörde jag hur han mumlade för sig själv och hur jag själv satte handen för magen för att försöka få slut på garvattacken.
"You know bieber, you just make me laugh. That's incredible" Sa jag och kände hur ett leénde började krypa upp mott läpparna. Varför fick han mig nyss att skratta? Han kanske inte är så dum som han låter? Eller?
Plötsligt hörde jag hur dörr hantaget på min egna dörr började sakta dras neråt och för varje liten bit den flyttades vart paniken inom bara större.
"Pappa, är det d-du? Sa jag med en hackad röst. var inte han och handlade?
Dörren handtaget drogs nu ner fortare en anat och jag släppte mobilen mot golvet och greppade tag i det närmaste föremålet som fanns.
"En penna? Jo, sure. Det kommer jag långt med" Jag suckade och gick fram till dörren. Dörren öppnades sedan och pappas ljuvliga stämma fyllde rummet med en sån där behaglig känsla.
"Förlåt om jag skrämde sig gumman. Jag har fortfarande inte vart och handl" Han avbröt meningen mitt i genom att dra blicken till golvet. Där min mobil låg.
"Din mobil lyser. Vem pratar du med? Sa pappa med ett leende på läpparna.
"Ehh, ehm. E-en morot" Sa jag och insåg sedan hur töntigt och konstigt det borde ha låtit.
"En kille" Fyllde jag i och gav pappa ett osäkert leénde. Jag besvarde leéndet sådär halvt och såg hur pappa gick fram nått steg och greppade tag om mobilen. Nej, vad gör han?
"Pappa, min mobil. Mina regler. Okej? Sa jag med en allvarlig stämma.
"Men jag ska ju bara säga hej till killen" Sa han tillbaka och tog mobilen mot örat.
"Hallå? Det här är Evelinas pappa du talar med. Vad heter den här unga mannen då? Jag såg hur pappa smilade och gjorde tummen upp. Han mimade något som, "Jag är strax tillbaka, ska bara handla". Jag nickade och satte mig på sängen. Varför ska alltid pappor vara så pinsamma och nu är han ju villig att prata engelska också. Omg, hur ska det gå?
* * *
Pappa var och handlade, jag var ensam hemma vilket var väligt skönt ibland och mobilen den var tyst.
I can't win, I can't wait
I will never win this game without you, without you
I am lost, I am vain,
I will never be the same without you, without you
"Fuck" Mumlade jag för mig själv och försökte så gått det gick att hålla tillbaka tårarna. Pappa har varit och handlat i över två och en halv timme och han var fortfarande inte hemma? Pappa var och handlade, jag var ensam hemma vilket var väligt skönt ibland och mobilen den var tyst.
I can't win, I can't wait
I will never win this game without you, without you
I am lost, I am vain,
I will never be the same without you, without you
"I gotta go" Sa jag och tryckte av honom så han inte ens fick chansen att svara. Jag visste mycket väl var affären låg, fem minuter härifrån och jag var framme vid affärn. Jag måste bara få reda på om det har hänt något, om han har crashat eller vad som helst.
Jag stängde av datorn, släckte lampan ovanför sänge och började springa ner för den långa trappen jag hade framför mig. Nu började jag faktiskt få ganska så mycket panik vad som helst kan ha hänt. Jag sprang fram till ytterdörren. Jag drog på mig skorna och min svarta jacka och började springa ut från huset. Den här gången låste jag faktiskt inte det finns viktigare saker att tänka på en att låsa en dörr till huset. Eftersom jag inte hade en egen bil och pappa hade sin bil så gick jag springa. Men donken låg bara sådär fem minuter från huset så , så lång tid tar det inte.
Eftersom jag inte hade knytit skorna snubblade jag såklart fram och landade mitt på trottaren. Folk borde tro att jag avgudar marken eller nått sånt.
"Aj" sa jag till mig själv när jag insåg vilket stort sår jag fick på knät. Men strunt i det, jag fortsatte springa tills jag stannde upp då jag såg en brinnande bil, 2 ambulanser och en hel folkmassa runt om. Har inte människor något bättre för sig än att stå och stirra på en olycka?
Jag fortsatte springa tills jag var framme. Jag drog upp bandet som dom spärrat av och började springa fram till en av ambulansera.
"Tjejen, du får inte vara här" Jag vände mig och stirrade på den långa väl tränade killen som stod med ett oroligt flin på läpparna.
"Min pappa" Sa jag och pekade mot ambulansen som stod en bit bort. Killen nickade långsamt och jag började springa fram till ambulansen. När jag var framme såg jag det jag inte ville se. Han låg på båren inne i ambulansen. Brännskador och blod överallt. Nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Tår efter tår rullade nerför kinden och gick fram pappa. Även om det inte var en vacker syn så var han min pappa. Jag tog tag i hans hand i min och lutade mig fram.
"Snälla pappa lämna mig inte ensam. Du lovade" Sa jag medans jag försökte blinka bort tårarna så jag ens fick se pappa. Jag kände sedan hur han tryckte sin hand hårdare mot min.
"Gumman, jag har sparat undan pengar som du skulle få den dagen du flyttade hemifrån. Lådan i köket, öppna den och ta sparkontot. Det är laddat med över en miljon kronor och Justin jag pratade med i telefonen verkar vara riktigt trevlig, så för min skull och bort härifrån och flytta dit. Du har ingen annan stans att bo. Förlåt att jag lovade, men jag kan inte rå för det här. Jag älskar dig. Pappas hand lättade om min hand och tårarna kom nu som dom aldrig har kommit förut. Han lovade att aldrig lämna mig, han lovade! Och ska jag bo med Justin? Trevlig kille, no way in hell att han är trevlig!
"Pappa du lovade. Snälla vakna. Jag klarar inte det här utan dig.Snälla vakna för min skull?"
Jag såg hur hans ögonlock blev tyngre och tyngre och det var då det räckte för mig. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans öga.
"Jag älskar dig pappa" Jag gick ut ur ambulansen och sprang därifrån vart det vet jag inte. Men bort därifrån. Jag kom fram till huset och följde pappas råd. Jag sprang in i huset fram till köket och öppnade lådan. Där inne låg det. Sparkontot med mer än en miljonkronor. Jag stoppade ner det i fickan på jackan och sprang upp till rummet. Jag visste inte varför jag gjorde det här men var ska jag annars bo? På gatan? Skulle inte tro det va.
Chapter 4 del 1 ute! Vad tycks? Vad tror ni kommer hända med Evelina om hon nu är tvungen att flytta? Kommentera underbara ni! puss :)
Svar på kommentar!
Anonym om SJUK, SJUK OCH SJUK!:
Jag bara undrar; hur fick du inspiration till novellen? Läste du någon annans eller kom du på allt själv? Jag tycker att det är lite liknande i neverletyougo.blogg.se
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jo, det är så att för ganska länge sedan planerade jag en novell blogg som jag började skriva ner både tankar och vissa Chapters på. Men eftersom att jag då gick i 7:an så han jag inte skriva på dagarna för att alla läxor tog över. Jag tror jag skrev runt två chapters sedan la jag ner bloggen. Så min inspiration har jag fått från min förra novell som jag skrev för ungefär ett halv år sedan som då handlade lite om den novell jag skriver nu och för några veckor sedan fick jag mer ideér som jag då skrev ner. Så om du undrar härmar jag inte neverletyougo novellen! Jag får min inspiration någon helt annan stans och om jag skulle ha en novell som jag tar ideér ifrån andra skulle den inte finnas här nu. Jag vill inte att andra ska ta ideér från min novell och då tar jag absolut inte ideér från andra! Hoppas du fick svar på din fråga! :)
Btw: Chapter 4 kommer alldeles strax!
DO NEVER GIVE UP - Chapter 3
"You still want to hurt me Bieber, huh? I've already been hurt so it is enough but it does'nt matter to get hurt more. I'm used" Med dom två meningarna stängde jag ner datorn och tog upp min dagbok. Jag tog en penna och började skriva med smått darrande händer.
"Vad är egentligen meningen med livet?"
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Jag har ingen rätt till att leva, varför föddes jag egentligen? Jag är ju bara ett himla missfoster med inga vänner, eller jo jag har en vän. En bästa vän som jag står riktigt nära och som alltid finns vid min sida. Hur hette hon nu igen då? Jag kanske kan beskriva henne lite, så får vi se om du kommer på. För jag har nämligen fått hjärnsläpp, du förstår jag har nästan alltid det. Men strunt i det, tilbaka till beskrivningen. Hon är rosa, eller skrikrosa och hon är ganska fyrkantig eller kvadratisk kanske man säger?
Har du kommit på vem det är? Inte? Det har jag, men börja inte skratta nu, för det är ganska pinsamt. Min bästavän är inte mänsklig, utan hon går på el och hon är min dator. Roligt va?"
Med dom två hela sidorna skrivna la jag undan pennan och dagboken under kudden.
Jag kan faktiskt inte förstå hur självaste Justin bieber kan göra så att jag mår så här dåligt. Han som har varit min idol sen många år tillbaka och nu, nu har han fått pms eller någonting. Eller så har hans lilla sockertopp till Felena Gomez gjort slut. Men jag förstår henne isånnafall, vem vill ha en morot med pms problem som pojkvän? Skulle du vilja ha det? Nej skulle inte tro det va.
"Gumman, jag åker och handlar. Ska du med?" Ropade pappa ennu en gång från nedervåningen.
Jag suckade "Nej, jag stannar hemma. Åk du"
Jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes med en väldig hastighet. Jag kom sedan på att jag inte har duschat på två dagar. Äckligt, jag vet. Men jag har liksom inte haft så mycket ork till duscha nu när... mamma dött och så.
Jag satte mig upp ur sängen och började gå med trötta steg mot badrummet. Jag öppnade och stängde dörren, jag låste även. Det är något jag alltid gör även fast det bara är jag hemma. Jag känner mig mer säker att ha en dörr låst en att ha en som är olåst, vem som helst kan ju bara trippa in och ja du vet. Jag drog av mig kläderna, sedan underkläderna och tassade på tå in i duschen. Jag satte på vattnet och kände sedan hur det varma vattnet omfamnade min kropp. Det skönaste måste nog vara att duscha eller hur? Alla tankar bara försvinner och man njuter bara av det varma vattnet. När ungefär 10 minter hade gått tvålade jag in både kropp, hår och rakade även benen.
10 minuter till så var jag färdig. Jag gick ut ur duschen och gick fram till garderoben. Jag släppte handuken så den åkte ner till golvet. Jag drog fram en lila BH och likaså med trosorna. Jag satte på mig underkläderna och drog sedan på mig min lila onepiece.
Jag förstår fortfarande inte hur jag kan utsätta mig för mer sorg än vad jag redan har fått, men jag antar att det bara är ren nyfikenhet. Jag menar han är en efterbliven psm morot så ja.
Jag drog fram min laptop för säkert tredje gången idag och loggade in på twitter.
Ett nytt meddelande, undrar vem det kan vara ifrån?
"This is my number; 0765465869. Text me when you see this. I want to talk to you"
Jag flyttade blicken från meddelandet upp mot namnet, Justin Bieber. Åhh, ska han såra mig över telefon nu också. Aja, jag kommer iallafall inte träffa honom så varför inte?
Jag gick fram till skrivbordet, tog upp telefonen och gick in på meddelanden. Jag skrev i hans nummer och började sedan på ett nytt meddelande.
"So, you want to hurt me over the phone now? Go ahead. I'm already hurt" Jag klickade på skicka och gick och la mig på sängen.
Hur kan jag gå från en äkta belieber till nästan en haters på mindre än en timme? It's crazy. Fast det är ju faktiskt hans fel, det är inget jag kan rå för.
Min mobil vibrerade till i handen och jag svalde ner klumpen som kommit i halsen. Sårar han mig igen, bryter jag ihop och flyttar härifrån. Fast vad skulle det hjälpa med att flytta härifrån då är det ju större chans att jag träffar moroten.
Innan jag klickade upp meddelandet ändrade jag namnet, från inget till Moroten.
Jag klickade nu upp meddelandet och kände hur jag nästan började garva, den där killen har blivit från en söt och snäll pojke till en patetisk pojke.
"I will not hurt you more, I apologize. My girlfriend has just broken up with me and I apologize if I expressed my anger at you. It was wrong, it was.
" Nawww, Selena did not want to have you, poor thing ... but I understand her. Who wants a pathetic boy like you?" Jag klickade på skicka utan tvekan och kände hur jag fick ett stort flin på läpparna. Den killen kommer snart få ångra att han sårade mig. Det kan han ge sig på. Det här kriget har bara börjat. Mobilen vibrerade till igen och jag öppnade smset.
"You're right she did not want me and I did not want her. You then, you have some guy? Oh sorry who want a bitch like you?
Nej, nu får han skärpa sig. Jävla morot, ska han aldrig börja mogna eller?
"Let me guess, you still have not matured? How old are you, three? Or maybe your two?"
"I'm seventeen bitch, how old are you then?"
Kan man bli mer patetisk?
"I'm sventeen to, let's be seventeen together cutie <3"
Haha, man måste väl få driva lite med Bievern right?
"ohh, yeah sweeite <3 Want to come over or something? You can get a kiss alwaysbelieber <3
"Uhh, I don't want to kiss a carrot. That would be so disgusting"
"Haha, carrot? So how did half of your family died then? How many are left? Only you? I'm so sorry bitch. My parents are alive , and I'm happy for it :)"
Där sprack mitt hjärta för andra gången, rösten sprack och tårarna kom . Hur fan kan han säga så?
"How the hell can you say that? I did not think Justin Bieber would hurt people but i was wrong. You hurt them so badly. Have a good life Biever".
woah, lite bråk här ;) Ni fick ett till kapitel idag för jag fick så snälla kommentarer föut! thihi! men hoppas det var bra skrivet och det kommer troligen ett till imorgon! Kommentera är ni snälla, så vet jag om ni det jag skriver är bra eller inte..! pusss! :)
"Vad är egentligen meningen med livet?"
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Jag har ingen rätt till att leva, varför föddes jag egentligen? Jag är ju bara ett himla missfoster med inga vänner, eller jo jag har en vän. En bästa vän som jag står riktigt nära och som alltid finns vid min sida. Hur hette hon nu igen då? Jag kanske kan beskriva henne lite, så får vi se om du kommer på. För jag har nämligen fått hjärnsläpp, du förstår jag har nästan alltid det. Men strunt i det, tilbaka till beskrivningen. Hon är rosa, eller skrikrosa och hon är ganska fyrkantig eller kvadratisk kanske man säger?
Har du kommit på vem det är? Inte? Det har jag, men börja inte skratta nu, för det är ganska pinsamt. Min bästavän är inte mänsklig, utan hon går på el och hon är min dator. Roligt va?"
Med dom två hela sidorna skrivna la jag undan pennan och dagboken under kudden.
Jag kan faktiskt inte förstå hur självaste Justin bieber kan göra så att jag mår så här dåligt. Han som har varit min idol sen många år tillbaka och nu, nu har han fått pms eller någonting. Eller så har hans lilla sockertopp till Felena Gomez gjort slut. Men jag förstår henne isånnafall, vem vill ha en morot med pms problem som pojkvän? Skulle du vilja ha det? Nej skulle inte tro det va.
"Gumman, jag åker och handlar. Ska du med?" Ropade pappa ennu en gång från nedervåningen.
Jag suckade "Nej, jag stannar hemma. Åk du"
Jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes med en väldig hastighet. Jag kom sedan på att jag inte har duschat på två dagar. Äckligt, jag vet. Men jag har liksom inte haft så mycket ork till duscha nu när... mamma dött och så.
Jag satte mig upp ur sängen och började gå med trötta steg mot badrummet. Jag öppnade och stängde dörren, jag låste även. Det är något jag alltid gör även fast det bara är jag hemma. Jag känner mig mer säker att ha en dörr låst en att ha en som är olåst, vem som helst kan ju bara trippa in och ja du vet. Jag drog av mig kläderna, sedan underkläderna och tassade på tå in i duschen. Jag satte på vattnet och kände sedan hur det varma vattnet omfamnade min kropp. Det skönaste måste nog vara att duscha eller hur? Alla tankar bara försvinner och man njuter bara av det varma vattnet. När ungefär 10 minter hade gått tvålade jag in både kropp, hår och rakade även benen.
10 minuter till så var jag färdig. Jag gick ut ur duschen och gick fram till garderoben. Jag släppte handuken så den åkte ner till golvet. Jag drog fram en lila BH och likaså med trosorna. Jag satte på mig underkläderna och drog sedan på mig min lila onepiece.
Jag förstår fortfarande inte hur jag kan utsätta mig för mer sorg än vad jag redan har fått, men jag antar att det bara är ren nyfikenhet. Jag menar han är en efterbliven psm morot så ja.
Jag drog fram min laptop för säkert tredje gången idag och loggade in på twitter.
Ett nytt meddelande, undrar vem det kan vara ifrån?
"This is my number; 0765465869. Text me when you see this. I want to talk to you"
Jag flyttade blicken från meddelandet upp mot namnet, Justin Bieber. Åhh, ska han såra mig över telefon nu också. Aja, jag kommer iallafall inte träffa honom så varför inte?
Jag gick fram till skrivbordet, tog upp telefonen och gick in på meddelanden. Jag skrev i hans nummer och började sedan på ett nytt meddelande.
"So, you want to hurt me over the phone now? Go ahead. I'm already hurt" Jag klickade på skicka och gick och la mig på sängen.
Hur kan jag gå från en äkta belieber till nästan en haters på mindre än en timme? It's crazy. Fast det är ju faktiskt hans fel, det är inget jag kan rå för.
Min mobil vibrerade till i handen och jag svalde ner klumpen som kommit i halsen. Sårar han mig igen, bryter jag ihop och flyttar härifrån. Fast vad skulle det hjälpa med att flytta härifrån då är det ju större chans att jag träffar moroten.
Innan jag klickade upp meddelandet ändrade jag namnet, från inget till Moroten.
Jag klickade nu upp meddelandet och kände hur jag nästan började garva, den där killen har blivit från en söt och snäll pojke till en patetisk pojke.
"I will not hurt you more, I apologize. My girlfriend has just broken up with me and I apologize if I expressed my anger at you. It was wrong, it was.
" Nawww, Selena did not want to have you, poor thing ... but I understand her. Who wants a pathetic boy like you?" Jag klickade på skicka utan tvekan och kände hur jag fick ett stort flin på läpparna. Den killen kommer snart få ångra att han sårade mig. Det kan han ge sig på. Det här kriget har bara börjat. Mobilen vibrerade till igen och jag öppnade smset.
"You're right she did not want me and I did not want her. You then, you have some guy? Oh sorry who want a bitch like you?
Nej, nu får han skärpa sig. Jävla morot, ska han aldrig börja mogna eller?
"Let me guess, you still have not matured? How old are you, three? Or maybe your two?"
"I'm seventeen bitch, how old are you then?"
Kan man bli mer patetisk?
"I'm sventeen to, let's be seventeen together cutie <3"
Haha, man måste väl få driva lite med Bievern right?
"ohh, yeah sweeite <3 Want to come over or something? You can get a kiss alwaysbelieber <3
"Uhh, I don't want to kiss a carrot. That would be so disgusting"
"Haha, carrot? So how did half of your family died then? How many are left? Only you? I'm so sorry bitch. My parents are alive , and I'm happy for it :)"
Där sprack mitt hjärta för andra gången, rösten sprack och tårarna kom . Hur fan kan han säga så?
"How the hell can you say that? I did not think Justin Bieber would hurt people but i was wrong. You hurt them so badly. Have a good life Biever".
woah, lite bråk här ;) Ni fick ett till kapitel idag för jag fick så snälla kommentarer föut! thihi! men hoppas det var bra skrivet och det kommer troligen ett till imorgon! Kommentera är ni snälla, så vet jag om ni det jag skriver är bra eller inte..! pusss! :)
DO NEVER GIVE UP - Chapter 2
Det jag väntade på nu var ett svar från honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Eve, kan du komma ner en stund?" Ropade pappa från nedervåningen.
"Jag kommer!" Svarade jag honom. Jag ställde ifrån mig datorn och gick ut från rummet. Jag trippade nerför trappen och vidare in till det enorma köket, som mamma renoverat innan hon dog. Vårat kök innan, vill vi inte ens tala om. Fy fan vad det såg ut!
"Pappa?" Ropade jag och snurrade runt ett varv.
"I vardagsrummet gumman" Jag svarade inte utan gick in till vardagsrummet där jag såg pappa ligga i soffan. Om jag ska vara ärlig började jag bli rätt orolig. Mår han inte bra?
"Pappa hur är det?" Sa jag med en skakig röst. Och ja jag kanske är känslig när det gäller sånt här. Men jag vill helst inte förlora min sista familjemedlem så jag antar att du får stå ut med en känslig och ful tjej som jag.
"Haha, gumman bli inte orolig. Jag mår mer än bra. Undrar bara vad du vill ha till middag. Blir kött bra?" Frågade han mig med ett flin läpparna.
"Pappa, pappa, pappa. Ska du aldrig lära dig?" Sa jag och himlade med ögonen.
"Lära mig vadå?" Frågade han med en blick jag faktiskt inte kunde beskriva.
"Jag är vegetarian pappa. Så kött, nej tack. Jag tror jag avstår" Sa och fnissade lite innan jag fortsatte.
"Om det inte var något mer du ville så ska jag faktiskt gå upp till min bästis nu" Sa jag och utan att släppa han med blickan.
"Din bästis? Vad har jag missat? Har du någon pojkvän som jag inte heller vet om eller? För du vet att jag vill godkä" Mer hann han inte säga innan jag abröt honom mitt i meningen.
"Min dator pappa, min dator är min bästis och nej varför skulle jag ha en pojkvän? vem vill ha mig?" Sa jag och gav honom en irriterad blick. Varför vet jag inte. Det är ju inte hans fel att jag föddes ful och äcklig. Aja, gjort är gjort.
Jag var ute från vardagsrummet fortare än vad jag hade trott och satt nu inne i mitt rum med datorn i högsta hugg. Jag vet inte varför jag fortsatte att gå in på hans sida på twitter. Men jag antar att jag vill veta om han har bett om någon förlåtelse, men för sig varför skulle han be om förlåtelse? Sviker sina fans, okej bara mig men vad händer om han sviker mer av hans fans? Då har inte Mr. Perfekt några fans kvar. Men det är hans problem om han inte tar vara på hans fans.
"Never make the same mistake I just did. Think first before you write, it can help before you actually hurt people. @Alwaysbelieber7 I'm sorry, I really am"
Pffftt, så nu tror han att ett förlåt räcker? Knappast, inte när man har bråkat med mig. Då krävs det mer än så. Det kan han ge sig på.
"So now do you think a sorry is enough? Hardly Mr.Perfect" Den här gången var jag inte ett dugg osäker innan jag klickade på tweet. Han sårade mig en gång och en gång räcker mycket väl för att få mig sårad.
Det tog han inte mer en bara någon sekund att svara, så ja jag läste hans senaste tweet.
" Oh, so now it is not enough to say sorry? What should I say then?" Huuh, don't mess with Bieber! And I'm sorry if your little sweet mom or your sister or someone died. So sorry, bitch"
Nej, nu räcker det. Jävla morot. Så säger man väl inte till en tjej man inte ens har träffat?
Nu strömmade tårarna nerför kinden som ett stort vattenfall. Vill han såra mig ennu mer, så visst.
"You still want to hurt me Bieber, huh? I've already been hurt so it is enough but it does'nt matter to get hurt more. I'm used" Med dom två meningarna stängde jag ner datorn och tog upp min dagbok. Jag tog en penna och började skriva med smått darrande händer.
"Vad är egentligen meningen med livet?"'
Tack för alla kommentarer på förra chapret! Hoppas ni gillar det här chapret också. Kommer troligen ett till imorgon :) Kommentera för mer! hihihi :]
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Eve, kan du komma ner en stund?" Ropade pappa från nedervåningen.
"Jag kommer!" Svarade jag honom. Jag ställde ifrån mig datorn och gick ut från rummet. Jag trippade nerför trappen och vidare in till det enorma köket, som mamma renoverat innan hon dog. Vårat kök innan, vill vi inte ens tala om. Fy fan vad det såg ut!
"Pappa?" Ropade jag och snurrade runt ett varv.
"I vardagsrummet gumman" Jag svarade inte utan gick in till vardagsrummet där jag såg pappa ligga i soffan. Om jag ska vara ärlig började jag bli rätt orolig. Mår han inte bra?
"Pappa hur är det?" Sa jag med en skakig röst. Och ja jag kanske är känslig när det gäller sånt här. Men jag vill helst inte förlora min sista familjemedlem så jag antar att du får stå ut med en känslig och ful tjej som jag.
"Haha, gumman bli inte orolig. Jag mår mer än bra. Undrar bara vad du vill ha till middag. Blir kött bra?" Frågade han mig med ett flin läpparna.
"Pappa, pappa, pappa. Ska du aldrig lära dig?" Sa jag och himlade med ögonen.
"Lära mig vadå?" Frågade han med en blick jag faktiskt inte kunde beskriva.
"Jag är vegetarian pappa. Så kött, nej tack. Jag tror jag avstår" Sa och fnissade lite innan jag fortsatte.
"Om det inte var något mer du ville så ska jag faktiskt gå upp till min bästis nu" Sa jag och utan att släppa han med blickan.
"Din bästis? Vad har jag missat? Har du någon pojkvän som jag inte heller vet om eller? För du vet att jag vill godkä" Mer hann han inte säga innan jag abröt honom mitt i meningen.
"Min dator pappa, min dator är min bästis och nej varför skulle jag ha en pojkvän? vem vill ha mig?" Sa jag och gav honom en irriterad blick. Varför vet jag inte. Det är ju inte hans fel att jag föddes ful och äcklig. Aja, gjort är gjort.
Jag var ute från vardagsrummet fortare än vad jag hade trott och satt nu inne i mitt rum med datorn i högsta hugg. Jag vet inte varför jag fortsatte att gå in på hans sida på twitter. Men jag antar att jag vill veta om han har bett om någon förlåtelse, men för sig varför skulle han be om förlåtelse? Sviker sina fans, okej bara mig men vad händer om han sviker mer av hans fans? Då har inte Mr. Perfekt några fans kvar. Men det är hans problem om han inte tar vara på hans fans.
"Never make the same mistake I just did. Think first before you write, it can help before you actually hurt people. @Alwaysbelieber7 I'm sorry, I really am"
Pffftt, så nu tror han att ett förlåt räcker? Knappast, inte när man har bråkat med mig. Då krävs det mer än så. Det kan han ge sig på.
"So now do you think a sorry is enough? Hardly Mr.Perfect" Den här gången var jag inte ett dugg osäker innan jag klickade på tweet. Han sårade mig en gång och en gång räcker mycket väl för att få mig sårad.
Det tog han inte mer en bara någon sekund att svara, så ja jag läste hans senaste tweet.
" Oh, so now it is not enough to say sorry? What should I say then?" Huuh, don't mess with Bieber! And I'm sorry if your little sweet mom or your sister or someone died. So sorry, bitch"
Nej, nu räcker det. Jävla morot. Så säger man väl inte till en tjej man inte ens har träffat?
Nu strömmade tårarna nerför kinden som ett stort vattenfall. Vill han såra mig ennu mer, så visst.
"You still want to hurt me Bieber, huh? I've already been hurt so it is enough but it does'nt matter to get hurt more. I'm used" Med dom två meningarna stängde jag ner datorn och tog upp min dagbok. Jag tog en penna och började skriva med smått darrande händer.
"Vad är egentligen meningen med livet?"'
Tack för alla kommentarer på förra chapret! Hoppas ni gillar det här chapret också. Kommer troligen ett till imorgon :) Kommentera för mer! hihihi :]
DO NEVER GIVE UP - Chapter 1
Ja, som sagt mitt namn är Evelina Johnsson och jag är 17 år gammal. Många kallar mig Eve, eller många och många det är väl bara pappa som kallar mig det. Du förstår jag har inte så många vänner, jag är inte den populäraste tjejen med stora bröst, mycket smink och har flera killar på samma gång. Nej, det är inte jag. Men iallafall vill bara att du ska veta en sak för 3 veckor sedan dog min syster. Ja, hon dog i bröstcancer. Och det var då min värld blev till spillror. Min bästavän så kallade syster bara försvann, men det är inte det värsta. Ingen i min famillj, varken mamma eller pappa visste om att hon hade cancer. Ingen visste ingenting fören mamma gick upp för trappen och in till sovrummet för att väcka henne. Men det du vad som hände då? Hon vaknade inte, och det enda jag hörde var mammas skrik.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
2 veckor senare
Min mamma, min älskade mamma som betydde allt för mig är nu död. Ja, du hörde rätt, behöver jag säga mer?
*Knack, Knack*
"Kom in" mumlade jag och la undan fotografiet så det nu låg bredvid mig.
"Hur mår du gumman?" frågade pappa i dörröppningen.
"Bra" sa jag och log ett fejkat leende. Men sanningen var den att jag kunde inte ljuga för pappa, det gick inte och jag ville inte såra han mer än vad han redan var.
"Du ljuger, men gumman jag vet att det är jobbigt, men vi måste vara starka,
okej? Vi klarar det här. Du och jag" sa han och satte sig bredvid mig. Jag såg sedan hur han vände blicken ifrån mina ögon bort bredvid mig. Jag följde intensivt blicken och såg hur han sakta sträckte sig över mig och tog upp fotografiet som låg bredvid mig. Han studerade fotot en lång stund och jag började skymta tårar i hans ögon.
"P-p-app-a."sa jag och kramade om honom. Och där sprack min röst. Tår efter tår rullade nerför kinden och det fanns inget som kunde få dom att sluta.
Varför skulle den dumma bröstcancern döda mamma, min mamma? Världen är orättvis, men den får inte vara så här orättvis. Först min syster, sen min mamma, vad händer sen? Är det pappas tur då? Eller min? Så många frågor så lite svar.
Jag släppte taget om pappa och kollade in i hans ögon som bara var fyllda med sorg.
"Pappa, kan du lova mig en sak?" frågade jag honom.
"Vad som helst gumman, vad som helst"
"Lova mig att du aldrig lämnar mig, aldrig. Vad vi än går igenom så lämnar du mig inte, okej?" sa jag med en allvarlig blick.
"I promise" sa han och drog fram handen. Vi skakade hand med varandra och han lämnde sedan rummet.
"Jag hatar mitt liv" mumlade jag för mig själv. Varför ska allt hända nu? Precis nu. Snart är det väl bara jag kvar i det här huset, eller nej pappa lovade mig att aldrig lämna mig. När man lovar nått så får man allt ta och hålla det. Men tänk om han också dör? Nej, han lovade. Men hur skulle du må om halva din familj dog? Och sen inte veta vad som kommer efter, hur skulle du ta det? Ja, du vet iallafall hur jag tar det. Jag är inte stark, så är det bara.
Jag ställde tillbaka fotografiet på bokhyllan ovanför sängen och drog upp min skrikrosa laptop som låg under sängen. Jag öppnade locket och loggade sedan in på twitter.
Jag gick in på Justin Biebers twitter, ja jag är en belieber. Men du har väl inget problem med det va? Iallafall jag såg hur han sedan la ut en tweet.
"Do never give up"
Jag retweetade tweeten och började sedan skriva en ny tweet som han förhoppningsvis skulle se. Men att han skulle se min tweet när han just nu har över 14 miljoner fans var inte så säkert. But Never say never right?
Men att säga till sina fans att man aldrig ska ge upp är väl bra. Men alla kan inte vara starka och kämpa sig igenom livet. Det går inte.
"You do not know how my life is when half of my family dies, it's not so easy to just say, do never give up" Jag klickade på tweet och väntade nu på ett svar.
"@alwaysbelieber7 Okay, I apologize if I wrote wrong. But if you do not fight your way through life, it's your problem okey?"
Jag kände hur tårarna började komma bakom ögonlocken och hur jag satt med munnen format som ett "O".
"H-h-u-r-r k-kan m-man s-säga så t-ill sina egna f-fans?" Mumlade jag fram medans jag försökte förstå att det verkligen var Justin, min idol som nyss hade skrivit så. Men en sak förstod jag, när någon skriver så till mig, speciellt Justin han själv så är jag ingen belieber längre. Han ska inte tro att han kan skriva vad som helst till mig utan att jag blir sårad.
"You know Justin you just lost one of your beliebers? I apologize that I had the wrong idea about you, you are just like any other guys. Grow up" Jag tvivlade lite innan jag byggde upp min självförtroende och tryckte på "tweet".
Det jag väntade på nu var ett svar från honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
2 veckor senare
Min mamma, min älskade mamma som betydde allt för mig är nu död. Ja, du hörde rätt, behöver jag säga mer?
*Knack, Knack*
"Kom in" mumlade jag och la undan fotografiet så det nu låg bredvid mig.
"Hur mår du gumman?" frågade pappa i dörröppningen.
"Bra" sa jag och log ett fejkat leende. Men sanningen var den att jag kunde inte ljuga för pappa, det gick inte och jag ville inte såra han mer än vad han redan var.
"Du ljuger, men gumman jag vet att det är jobbigt, men vi måste vara starka,
okej? Vi klarar det här. Du och jag" sa han och satte sig bredvid mig. Jag såg sedan hur han vände blicken ifrån mina ögon bort bredvid mig. Jag följde intensivt blicken och såg hur han sakta sträckte sig över mig och tog upp fotografiet som låg bredvid mig. Han studerade fotot en lång stund och jag började skymta tårar i hans ögon.
"P-p-app-a."sa jag och kramade om honom. Och där sprack min röst. Tår efter tår rullade nerför kinden och det fanns inget som kunde få dom att sluta.
Varför skulle den dumma bröstcancern döda mamma, min mamma? Världen är orättvis, men den får inte vara så här orättvis. Först min syster, sen min mamma, vad händer sen? Är det pappas tur då? Eller min? Så många frågor så lite svar.
Jag släppte taget om pappa och kollade in i hans ögon som bara var fyllda med sorg.
"Pappa, kan du lova mig en sak?" frågade jag honom.
"Vad som helst gumman, vad som helst"
"Lova mig att du aldrig lämnar mig, aldrig. Vad vi än går igenom så lämnar du mig inte, okej?" sa jag med en allvarlig blick.
"I promise" sa han och drog fram handen. Vi skakade hand med varandra och han lämnde sedan rummet.
"Jag hatar mitt liv" mumlade jag för mig själv. Varför ska allt hända nu? Precis nu. Snart är det väl bara jag kvar i det här huset, eller nej pappa lovade mig att aldrig lämna mig. När man lovar nått så får man allt ta och hålla det. Men tänk om han också dör? Nej, han lovade. Men hur skulle du må om halva din familj dog? Och sen inte veta vad som kommer efter, hur skulle du ta det? Ja, du vet iallafall hur jag tar det. Jag är inte stark, så är det bara.
Jag ställde tillbaka fotografiet på bokhyllan ovanför sängen och drog upp min skrikrosa laptop som låg under sängen. Jag öppnade locket och loggade sedan in på twitter.
Jag gick in på Justin Biebers twitter, ja jag är en belieber. Men du har väl inget problem med det va? Iallafall jag såg hur han sedan la ut en tweet.
"Do never give up"
Jag retweetade tweeten och började sedan skriva en ny tweet som han förhoppningsvis skulle se. Men att han skulle se min tweet när han just nu har över 14 miljoner fans var inte så säkert. But Never say never right?
Men att säga till sina fans att man aldrig ska ge upp är väl bra. Men alla kan inte vara starka och kämpa sig igenom livet. Det går inte.
"You do not know how my life is when half of my family dies, it's not so easy to just say, do never give up" Jag klickade på tweet och väntade nu på ett svar.
"@alwaysbelieber7 Okay, I apologize if I wrote wrong. But if you do not fight your way through life, it's your problem okey?"
Jag kände hur tårarna började komma bakom ögonlocken och hur jag satt med munnen format som ett "O".
"H-h-u-r-r k-kan m-man s-säga så t-ill sina egna f-fans?" Mumlade jag fram medans jag försökte förstå att det verkligen var Justin, min idol som nyss hade skrivit så. Men en sak förstod jag, när någon skriver så till mig, speciellt Justin han själv så är jag ingen belieber längre. Han ska inte tro att han kan skriva vad som helst till mig utan att jag blir sårad.
"You know Justin you just lost one of your beliebers? I apologize that I had the wrong idea about you, you are just like any other guys. Grow up" Jag tvivlade lite innan jag byggde upp min självförtroende och tryckte på "tweet".
Det jag väntade på nu var ett svar från honom.
Novell om Justin Bieber :]
Hej! Mitt namn är Josefin och jag är 14 år gammal. Här kommer jag börja skriva en novell som kommer heta; Do never give up och ja rubriken lyder! Prolog och chapter 1 kommer upp om någon minut, så kommentera vad du tycker sen!
kram :)
