"Haha carrot? So how did half of your family died then? How many are left? Only you? I'm sorry bitch. My parent's are alive, and I'm happy for it :)"

Där sprack mitt hjärta för andra gången, rösten sprack och tårarna kom. Hur fan kan han säga så?

"How the hell can you say that? I did not think Justin bieber would hurt people  but I was wrong. You hurt them so badly. Have a god life Biever"

---

I två hela timmar har jag nu suttit framför datorn och väntade på ett svar från honom. Men tror du han skulle svara? Nej, skulle inte tro det va. Han har väl inget att säga nu när jag skrev sådär. Men det var väl inte mitt fel att jag uttryckte min ilska och sorg på honom eller? Alla har väl ett svårt samtalsämne som man inte vill prata om och du vet nu mitt. Det kommer alltid vara ett svårt ämne för mig så är det bara.  

Jag ställde mig upp från liggande ställning till stående och gick med trötta steg mot skrivbordet. Jag tog upp min mobil i handen och det gick bara någon minut innan den började vibrera. Jag var helt säker på att det var ett nytt sms från moroten men jag hade fel, grymt fel. Displayen började lysa tydligt och ja du vet nog var det stod på den. Jag tvekade lite innan jag klickade på svara och började otåligt vänta på att höra hans röst. Jag tänkte inte börja prata först så den delen fick han ta. Men tror du han gjorde det eller? Nej varför skulle en vrickad golfboll som han svara först? Så ja jag tog ett djupt andetag och började prata med en sån där irriterad stämma.
"Biever what a surprice. First you want my number and now you call me? Is the carrot in love with me?"
"In love with a bitch like you, no thanks. I was just wondering if... ehm. Ehh if you  are home alone, or ehm.. or if someone is with you? That may have sounded a bit wrong" Den sista meningen hörde jag hur han mumlade för sig själv och hur jag själv satte handen för magen för att försöka få slut på garvattacken.
"You know bieber, you just make me laugh. That's incredible" Sa jag och kände hur ett leénde började krypa upp mott läpparna. Varför fick han mig nyss att skratta? Han kanske inte är så dum som han låter? Eller?
Plötsligt hörde jag hur dörr hantaget på min egna dörr började sakta dras neråt och för varje liten bit den flyttades vart paniken inom bara större.
"Pappa, är det d-du? Sa jag med en hackad röst. var inte han och handlade?
Dörren handtaget drogs nu ner fortare en anat och jag släppte mobilen mot golvet och greppade tag i det närmaste föremålet som fanns.
"En penna? Jo, sure. Det kommer jag långt med" Jag suckade och gick fram till dörren. Dörren öppnades sedan och pappas ljuvliga stämma fyllde rummet med en sån där behaglig känsla.
"Förlåt om jag skrämde sig gumman. Jag har fortfarande inte vart och handl" Han avbröt meningen mitt i genom att dra blicken till golvet. Där min mobil låg.

"Din mobil lyser. Vem pratar du med? Sa pappa med ett leende på läpparna.
"Ehh, ehm. E-en morot" Sa jag och insåg sedan hur töntigt och konstigt det borde ha låtit.
"En kille" Fyllde jag i och gav pappa ett osäkert leénde. Jag besvarde leéndet sådär halvt och såg hur pappa gick fram nått steg och greppade tag om mobilen. Nej, vad gör han?
"Pappa, min mobil. Mina regler. Okej? Sa jag med en allvarlig stämma.
"Men jag ska ju bara säga hej till killen" Sa han tillbaka och tog mobilen mot örat.
"Hallå? Det här är Evelinas pappa du talar med. Vad heter den här unga mannen då? Jag såg hur pappa smilade och gjorde tummen upp. Han mimade något som, "Jag är strax tillbaka, ska bara handla". Jag nickade och satte mig på sängen. Varför ska alltid pappor vara så pinsamma och nu är han ju villig att prata engelska också. Omg, hur ska det gå?
"Fuck" Mumlade jag för mig själv och försökte så gått det gick att hålla tillbaka tårarna. Pappa har varit och handlat i över två och en halv timme och han var fortfarande inte hemma?
"I gotta go" Sa jag och tryckte av honom så han inte ens fick chansen att svara. Jag visste mycket väl var affären låg, fem minuter härifrån och jag var framme vid affärn. Jag måste bara få reda på om det har hänt något, om han har crashat eller vad som helst.

Jag stängde av datorn, släckte lampan ovanför sänge och började springa ner för den långa trappen jag hade framför mig. Nu började jag faktiskt få ganska så mycket panik vad som helst kan ha hänt. Jag sprang fram till ytterdörren. Jag drog på mig skorna och min svarta jacka och började springa ut från huset. Den här gången låste jag faktiskt inte det finns viktigare saker att tänka på en att låsa en dörr till huset. Eftersom jag inte hade en egen bil och pappa hade sin bil så gick jag springa. Men donken låg bara sådär fem minuter från huset så , så lång tid tar det inte.  
Eftersom jag inte hade knytit skorna snubblade jag såklart fram och landade mitt på trottaren. Folk borde tro att jag avgudar marken eller nått sånt.
"Aj" sa jag till mig själv när jag insåg vilket stort sår jag fick på knät. Men strunt i det, jag fortsatte springa tills jag stannde upp då jag såg en brinnande bil, 2 ambulanser och en hel folkmassa runt om. Har inte människor något bättre för sig än att stå och stirra på en olycka?
Jag fortsatte springa tills jag var framme. Jag drog upp bandet som dom spärrat av och började springa fram till en av ambulansera.
"Tjejen, du får inte vara här" Jag vände mig och stirrade på den långa väl tränade killen som stod med ett oroligt flin på läpparna.
"Min pappa" Sa jag och pekade mot ambulansen som stod en bit bort. Killen nickade långsamt och jag började springa fram till ambulansen. När jag var framme såg jag det jag inte ville se. Han låg på båren inne i ambulansen. Brännskador och blod överallt. Nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Tår efter tår rullade nerför kinden och gick fram pappa. Även om det inte var en vacker syn så var han min pappa. Jag tog tag i hans hand i min och lutade mig fram.
"Snälla pappa lämna mig inte ensam. Du lovade" Sa jag medans jag försökte blinka bort tårarna så jag ens fick se pappa. Jag kände sedan hur han tryckte sin hand hårdare mot min.
"Gumman, jag har sparat undan pengar som du skulle få den dagen du flyttade hemifrån. Lådan i köket, öppna den och ta sparkontot. Det är laddat med över en miljon kronor och Justin jag pratade med i telefonen verkar vara riktigt trevlig, så för min skull och bort härifrån och flytta dit. Du har ingen annan stans att bo. Förlåt att jag lovade, men jag kan inte rå för det här. Jag älskar dig. Pappas hand lättade om min hand och tårarna kom nu som dom aldrig har kommit förut. Han lovade att aldrig lämna mig, han lovade! Och ska jag bo med Justin? Trevlig kille, no way in hell att han är trevlig!
"Pappa du lovade. Snälla vakna. Jag klarar inte det här utan dig.Snälla vakna för min skull?"
Jag såg hur hans ögonlock blev tyngre och tyngre och det var då det räckte för mig. Jag böjde mig fram och viskade lågt i hans öga.
"Jag älskar dig pappa" Jag gick ut ur ambulansen och sprang därifrån vart det vet jag inte. Men bort därifrån. Jag kom fram till huset och följde pappas råd. Jag sprang in i huset fram till köket och öppnade lådan. Där inne låg det. Sparkontot med mer än en miljonkronor. Jag stoppade ner det i fickan på jackan och sprang upp till rummet. Jag visste inte varför jag gjorde det här men var ska jag annars bo? På gatan? Skulle inte tro det va.

---

Chapter 4 del 1 ute! Vad tycks? Vad tror ni kommer hända med Evelina om hon nu är tvungen att flytta? Kommentera underbara ni! puss :)