√JUSTIN WHAT THE HELL ARE YOU?" Skrek hon med en arg ton. Jag visste att hon inte var längre bort än tre meter och att hon snart skulle upptäcka mig. Men så rädd som jag nu var för tjejen satte jag mig snabbt upp och sprang därifrån. Jag skulle precis springa förbi henne då hon greppade tag om min alldeles för stora tröja.
"Can you explain this"Sa hon med sansad ton. Men en liten aggresiv ton hörde jag väl. Jag mötte hennes ansikte och kunde inte hålla mig för skratt. Hon hade tydligen glömt att ta bort sminket som nu var pålagt på hennes likblika kinder och håret droppade fortfarande nerför hennes nakna överkropp.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Dagen därpå vaknade jag själv, utan någon väckning av mobilen. Jag vände huvudet ner mot den svarta moderna soffan där Justin låg och snarkade helt utslagen. Minnen från kvällen innan började komma upp i huvudet och jag satte en hand för håret. Fortfarande fuktigt. Jag suckade för mig själv och satte mig upp i sängen. Men det kan varit en aning för snabbt. Rummet började snurra som aldrig förr och huvudet började värka som om en bomb hade sprängs inuti. Jag ställde mig upp även fast kroppen sa nej och kände försiktigt på pannan. Varmare är väntat. Jag gick fram till mobilen som låg på skrivbordet och tog upp den i handen. Men precis när jag skulle sätta på den började synen för ögonen suddas ut. Paniken inom mig började växa och jag hade inte en sussning om vad som stod till med mig just nu. Det enda jag visste var att en person befann sig i rummet och som skulle kunna vara till hjälp. Jag drog med mina ben efter mattan och fram till soffan där han låg. Jag kunde inte riktigt beskriva känslan jag hade i kroppen just nu, med en alldeles för varm panna, synen täckt av svart och ett rum som snurrade som om du skulle ha åkt slänggungan på ett tivoli. Det var ingen härlig känsla må jag säga.
"J.ust.in" Fick jag fram medans jag inte längre såg verkligheten framför mig. Synen gick bort och jag ramlade bakåt med ens hård duns i golvet.


Jag hoppade till i soffan när något ramlade i golvet. Jag satte mig hysteriskt upp och kollade förbryllat runt i rummet. Utan att se en enda dammtuss i rummet ställde jag mig upp för att gå in till badrummet. Men vägen dit gick inte som väntat. Något på golvet blockerade min väg och jag föll framåt ned mot golvet.
"Ouch" Jag ställde mig upp lika fort som vägen ner och vände mig om för att hitta orsaken till varför jag föll som jag gjorde. Med ett skratt ur munnen såg jag hur en sovande Evelina låg på golvet med armarna åt sidan. Jag gick fram och satte mig på huk alldeles bredvid. Jag puttade till henne på skoj och öppnade munnen.
"I'm going to get the waterbucket like yesterday if you don't get up now" Sa jag och kollade på henne med ett hånfullt leénde, men hon rörde inte en fena. Hon låg där alldeles stilla och till slut började paniken växa fram.
"Eyy, Evelina. Time to get up" Sa jag och skakade om henne lite lätt. Men paniken i rösten hade jag ingen som helst aning om vad som hade hänt henne. Sover hon så djupt att hon inte hör mig eller har hon faktiskt.. svimmat? Jag svalde ner klumpen i halsen och bestämde mig för att hämta vatten. Det enda som faktiskt kan hjälpa nu är iskallt vatten. Jag satte mig upp och gick in i det mörka badrummet med svart kakel. Jag satte på kranen och drog fram samma hink ut lådan som jag använde igår. Jag fyllde den lilla plastiga hinken med kallt vatten och lämnade rummet med ett leénde som inte var något glatt. Jag menar även fast jag inte kan allt mellan himmel och jord om tjejen bor hon endå i mitt hus. Och dom sakerna hon har gått igenom i sitt liv skulle nog ingen annan klara av.
Jag vände upp och ner på hinken så vattnet skölde hennes ansikte. Sakta såg jag hur hennes ögon börjare rycka och hur hon försiktigt satte sig upp. Men när hennes ögon väl var öppna gav hon mig en arg blick och öppnade munnen.
"Why did you do that AGAIN? And why do look that strange at me?" Sa frågande och började försiktigt ställa sig upp. Men snabbt som ögat drog jag ner henne i sittande ställning.
"What are you doing?"Sa hon med arg och irriterad ton.
"You fainted I think"


Tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag hörde ordet svimma. Paniken växte inom mig eftersom strax efter mammas död var att svimma. Jag ställde mig upp och skulle precis springa därifrån när någon greppar tag i armen.
"Heyy, take it easy. Okay?"
Jag drogs ner i Justin's famn och tårarna kom nu som aldrig förr.
"Why are you crying?" Fortsatte han att säga och drog bort en hårslinga från pannan. Men han ryggade snabbt tillbaka.
"Oh, damn girl. Your hot"
"Are you sick?" Han lättade taget om mig så jag nu satt med ansiktet mot hans. Några få tårar gled nerför kinden samtidigt som jag ryckte på axlarna.
"I-i don't know, I just feel dizzy"
"We need to take you to the hospital" Sa han med en allvarlig stämma och ställde sig upp. Han drog fram handen som jag omedvetet tog tag i och flög upp i en kram. Dom förbaskade tårarna kom igen och både händerna och benen började lätt skaka. Varför vet jag inte. Kanske var det för bilder från när mamma var på sjukhuset som gjorde mig smått illamående. Jag ville inte besöka ett sjukhus igen, det räckte med dom gångerna jag var med mamma och den gången med min syster. Jag klev ur greppet om Justin och satte mig på sängen. Justin kollade först chockat på mig innan han också gick fram till sängen. Han satte sig bredvid mig och tog tag i min hand i hans.
"Tell me, tell me everything" Sa han och log ett litet leénde. Vilket jag inte förstod varför. Berätta vadå?
"Tell you what?"
"Why you are crying just because you fainted. It must have reminded you of something?" Det var då jag förstod var han babblade om.
"Why should I tell you my story? You don't even care" Sa jag och kollade ner i knät. Jag såg hur han stelnade till men sedan kände jag ett finger under hakan som drog mitt aniskte uppåt och mötte dom vackraste ögonen.
" I'm sorry Iv'e been so mean. I didn't know what you have gone thru in your life" Det han sa lät verkligen trovärdigt. Hans lugna och sansade ton smittades av mig på mig och jag började så gått som bli lugnare. Hans ögon uttryckte verkligen sanning. Så jag tvivlade inte en enda sekund att berätta historien bakom mitt liv.

---

Fick hjälp lite med det här chapter av min kära kusin, och ja ni fick iallafall 11 idag trots allt plugg som jag egentligen behöver göra. Men på grund av den usla uppdateringen kände jag mig tvungen att skriva ett till. Så kommenterar ni mycket får ni 12 imorgon! Pussssssss

---