Ja, som sagt mitt namn är Evelina Johnsson och jag är 17 år gammal. Många kallar mig Eve, eller många och många det är väl bara pappa som kallar mig det. Du förstår jag har inte så många vänner, jag är inte den populäraste tjejen med stora bröst, mycket smink och har flera killar på samma gång. Nej, det är inte jag. Men iallafall vill bara att du ska veta en sak för 3 veckor sedan dog min syster. Ja, hon dog i bröstcancer. Och det var då min värld blev till spillror.  Min bästavän så kallade syster bara försvann, men det är inte det värsta. Ingen i min famillj, varken mamma eller pappa visste om att hon hade cancer. Ingen visste ingenting fören mamma gick upp för trappen och in till sovrummet för att väcka henne. Men det du vad som hände då? Hon vaknade inte, och det enda jag hörde var mammas skrik.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2 veckor senare

Min mamma, min älskade mamma som betydde allt för mig är nu död. Ja, du hörde rätt, behöver jag säga mer?

*Knack, Knack*

"Kom in" mumlade jag och la undan fotografiet så det nu låg bredvid mig.
"Hur mår du gumman?" frågade pappa i dörröppningen.
"Bra" sa jag och log ett fejkat leende. Men sanningen var den att jag kunde inte ljuga för pappa, det gick inte och jag ville inte såra han mer än vad han redan var.
"Du ljuger, men gumman jag vet att det är jobbigt, men vi måste vara starka,
okej? Vi klarar det här. Du och jag" sa han och satte sig bredvid mig. Jag såg sedan hur han vände blicken ifrån mina ögon bort bredvid mig. Jag följde intensivt blicken och såg hur han sakta sträckte sig över mig och tog upp fotografiet som låg bredvid mig. Han studerade fotot en lång stund och jag började skymta tårar i hans ögon.
"P-p-app-a."sa jag och kramade om honom. Och där sprack min röst. Tår efter tår rullade nerför kinden och det fanns inget som kunde få dom att sluta.

Varför skulle den dumma bröstcancern döda mamma, min mamma? Världen är orättvis, men den får inte vara så här orättvis. Först min syster, sen min mamma, vad händer sen? Är det pappas tur då? Eller min? Så många frågor så lite svar.

Jag släppte taget om pappa och kollade in i hans ögon som bara var fyllda med sorg.
"Pappa, kan du lova mig en sak?" frågade jag honom.
"Vad som helst gumman, vad som helst"
"Lova mig att du aldrig lämnar mig, aldrig. Vad vi än går igenom så lämnar du mig inte, okej?" sa jag med en allvarlig blick.
"I promise" sa han och drog fram handen. Vi skakade hand med varandra och han lämnde sedan rummet.

"Jag hatar mitt liv" mumlade jag för mig själv. Varför ska allt hända nu? Precis nu. Snart är det väl bara jag kvar i det här huset, eller nej pappa lovade mig att aldrig lämna mig. När man lovar nått så får man allt ta och hålla det. Men tänk om han också dör? Nej, han lovade. Men hur skulle du må om halva din familj dog? Och sen inte veta vad som kommer efter, hur skulle du ta det? Ja, du vet iallafall hur jag tar det. Jag är inte stark, så är det bara.
Jag ställde tillbaka fotografiet på bokhyllan ovanför sängen och drog upp min skrikrosa laptop som låg under sängen. Jag öppnade locket och loggade sedan  in på twitter.
Jag gick in på Justin Biebers twitter, ja jag är en belieber. Men du har väl inget problem med det va?  Iallafall jag såg hur han sedan la ut en tweet.
"Do never give up"
Jag retweetade tweeten och började sedan skriva en ny tweet som han förhoppningsvis skulle se. Men att han skulle se min tweet när han just nu har över 14 miljoner fans var inte så säkert. But Never say never right?
Men att säga till sina fans att man aldrig ska ge upp är väl bra. Men alla kan inte vara starka och kämpa sig igenom livet. Det går inte.
"You do not know how my life is when half of my family dies, it's not so easy to just say, do never give up" Jag klickade på tweet och väntade nu på ett svar.
"@alwaysbelieber7 Okay, I apologize if I wrote wrong. But if you do not fight your way through life, it's your problem okey?"
Jag kände hur tårarna började komma bakom ögonlocken och hur jag satt med munnen format som ett "O".
"H-h-u-r-r k-kan m-man s-säga så t-ill sina egna f-fans?" Mumlade jag fram medans jag försökte förstå att det verkligen var Justin, min idol som nyss hade skrivit så. Men en sak förstod jag, när någon skriver så till mig, speciellt Justin han själv så är jag ingen belieber längre. Han ska inte tro att han kan skriva vad som helst till mig utan att jag blir sårad.
"You know Justin you just lost one of your beliebers? I apologize that I had the wrong idea about you, you are just like any other guys. Grow up" Jag tvivlade lite innan jag byggde upp min självförtroende och tryckte på "tweet".
Det jag väntade på nu var ett svar från honom.

---