"Tack" Jag mötte inte hans blick undan gick förbi mannen och någon sekund senare var jag ute från flocken.
"Vilken dag, vilket extremt underliga människor" Sa jag och pustade ut.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



*Kära dagbok. 11-11-21

Jag sitter nu här på flygplanet efter att ha lämnat Sverige, underbara Sverige bakom mig. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är påväg mot ett främmande land, mot en främmade kille jag aldrig har träffat. That's insane. Iallafall jag har fyra urtrista timmar kvar i flygplanet sedan får jag se han. Han som jag hade drömmt om att se i över två år. Och nu händer det, det är nu det händer och jag vet fortfarande inte hur jag kommer reagera. Han har sårat mig, sårat mig rejält men han var endå den människan jag såg upp till i två hela år. Hans underbara tweetar på twitter som nu har blivit till ja gud vet vad*
Jag la tillbaka den svarta pennan i facket på stolen framför mig och började bläddra igenom dagboken sedan dag ett till dag nu. Jag bläddrade igenom dagboken med en rosa rosett fäst i framsidan tillsammans med ett halsband som jag fått av min mamma dagen innan hon ja, dog. Jag fortsatte bläddra och fastnade för en sida, en speciell sida. Sidan jag skrev den dagen då min syster hade dött.  

*Kära dagbok. 11-10-28

Emelie Johsson min underbara syster såg jag sänkas ner under marken sakta, väldigt sakta. Den lilla minuten var den värsta i hela mitt liv. Jag klarade inte av att stå och kolla ner mot kistan där dom röda färska rosorna låg. Jag försvann från begravningen, bort från kyrkan och hem hit. Hem dit där jag är trygg och känner en behaglig känsla. Förresten min mamma har fått diagnosen om att hon också har fått bröstcancer. Sent igår kväll ropade hon dit mig in till badrummet och sa att hon hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst. Jag ville först inte tro det, men tidigt imorse när diagnosen kom förstod jag att det inte längre var på låtsas utan på riktigt. Jag börjar snart tro att cancer går i arv och att cancern snart kommer leda mig till döden. Men när mamma försvinner, försvinner jag också. Jag kommer inte kunna leva ett liv tillsammans med bara pappa. Även fast jag älskar honom mer en något annat så var det alltid mamma som stod vid min sida. Hon var den som fanns där när jag behövde henne, Emelie för den delen också. Jag kommer inte klara mig ur livet utan dom. Jag vill dö, bort från jorden och upp till himlen där jag vet att dom finns. Jag älskar er, glöm inte det. Snart så får jag se er och snart så får ni se mig. Det lovar jag.
Jag stängde igen dagboken med en väldig hastighet och stoppade snabbt tillbaka den i väskan igen. Att läsa igenom gamla sidor ur en dagbok är på ett sätt bra. Få tänka tillbaka på gamla minnen, men att läsa igenom minnen som fortfarande gör ont i hjärtat är inte roligt. Jag var ensam. Jag hade inte en enda att vända mig till om något skulle hända. Jag var verkligen ensam, mer än vad jag hade trott skulle hända. Min familj lämnade mig, släkten har jag aldrig träffat. Varken på mammas eller pappas sida. Nu var den enda människan som jag skulle få se varje morgon varje kväll en bäver. Men den dagen kommer väl också snart, då han lämnar mig och flyttar därifrån så jag får leva mina ensamma dagar på gatan. Hur roligt kan det vara tycker du? Jag är 17 år och borde få ha ett liv där man känner sig älskad av familjen och alla är friska. Visst hade jag familjen som älskade mig men sen då? Var kommer hända nu i slutet av boken? Kommer jag också dö eller kommer den vanligaste kommentaren upp. Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
"Önskar du någonting att dricka fröken?" Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och tittade upp på den långa smala tjejen med vita förklädnader som stod med en sån där vagn med både mat och dricka på.
"En cola tack" Sa jag och log medans jag snabbt som ögat torkade bort tårarna som hamnat under ögonen. Kvinnan drog upp en cola ur vagnen och hällde det i ett  plastglas tillsammans med is. Jag tackade och tog emot colan och ställde ner på den nersänkta brickan framför mig. Men en sekund senare orkade jag inte sitta kvar i den alldeles för stora flygplansstolen. Jag ställde mig sakta upp och började gå mot toaletten. Jag gick förbi många människor med nyfikna blickar och sedan var jag framme vid toaletten.
"Ingen kö, tack och lov" Mumlade jag för mig själv när jag öppnade dörren in till toan. Jag stängde och låste dörren med en hård smäll. Sanningen var den att jag inte behövde gå på toaletten nu men jag kände bara för att komma bort från folkmassan någon ynklig minut. Jag gick fram till spegeln och granskade mig själv. Håret var sådär halvt lockigt och hängde över ena axel och sminket det var okej. Jag har aldrig varit nöjd över mig själv, varken ansikte eller kropp. Men Emelie sa alltid, Du är ett underbarn. Du har allt. Jag tyckte själv att det lät ganska så töntigt, vadå hade allt? Nämn någonting jag ens har? Kommer du på något? Nej tänkte väl det.