Det jag väntade på nu var ett svar från honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



"Eve, kan du komma ner en stund?" Ropade pappa från nedervåningen.
"Jag kommer!" Svarade jag honom. Jag ställde ifrån mig datorn och gick ut från rummet. Jag trippade nerför trappen och vidare in till det enorma köket, som mamma renoverat innan hon dog. Vårat kök innan, vill vi inte ens tala om. Fy fan vad det såg ut!
"Pappa?" Ropade jag och snurrade runt ett varv.
"I vardagsrummet gumman" Jag svarade inte utan gick in till vardagsrummet  där jag såg pappa ligga i soffan. Om jag ska vara ärlig började jag bli rätt orolig. Mår han inte bra?
"Pappa hur är det?" Sa jag med en skakig röst. Och ja jag kanske är känslig när det gäller sånt här. Men jag vill helst inte förlora min sista familjemedlem så jag antar att du får stå ut med en känslig och ful tjej som jag.
"Haha, gumman bli inte orolig. Jag mår mer än bra. Undrar bara vad du vill ha till middag. Blir kött bra?" Frågade han mig med ett flin läpparna.
"Pappa, pappa, pappa. Ska du aldrig lära dig?" Sa jag och himlade med ögonen.
"Lära mig vadå?" Frågade han med en blick jag faktiskt inte kunde beskriva.
"Jag är vegetarian pappa. Så kött, nej tack. Jag tror jag avstår" Sa och fnissade lite innan jag fortsatte.
"Om det inte var något mer du ville så ska jag faktiskt gå upp till min bästis nu" Sa jag och utan att släppa han med blickan.
"Din bästis? Vad har jag missat? Har du någon pojkvän som jag inte heller vet om eller?  För du vet att jag vill godkä" Mer hann han inte säga innan jag abröt honom mitt i meningen.
"Min dator pappa, min dator är min bästis och nej varför skulle jag ha en pojkvän? vem vill ha mig?" Sa jag och gav honom en irriterad blick. Varför vet jag inte. Det är ju inte hans fel att jag föddes ful och äcklig. Aja, gjort är gjort.

Jag var ute från vardagsrummet fortare än vad jag hade trott och satt nu inne i mitt rum med datorn i högsta hugg. Jag vet inte varför jag fortsatte att gå in på hans sida på twitter. Men jag antar att jag vill veta om han har bett om någon förlåtelse, men för sig varför skulle han be om förlåtelse? Sviker sina fans, okej bara mig men vad händer om han sviker mer av hans fans? Då har inte Mr. Perfekt några fans kvar. Men det är hans problem om han inte tar vara på hans fans.
"Never make the same mistake I just did. Think first before you write, it can help before you actually hurt people. @Alwaysbelieber7 I'm sorry, I really am"
Pffftt, så nu tror han att ett förlåt räcker? Knappast, inte när man har bråkat med mig. Då krävs det mer än så. Det kan han ge sig på.
"So now do you think a sorry is enough? Hardly Mr.Perfect" Den här gången var jag inte ett dugg osäker innan jag klickade på tweet. Han sårade mig en gång och en gång räcker mycket väl för att få mig sårad.
Det tog han inte mer en bara någon sekund att svara, så ja jag läste hans senaste tweet.
" Oh, so now it is not enough to say sorry?  What should I say then?" Huuh, don't mess with Bieber! And I'm sorry if your little sweet mom or your sister or someone died. So sorry, bitch"
Nej, nu räcker det. Jävla morot. Så säger man väl inte till en tjej man inte ens har träffat?
Nu strömmade tårarna nerför kinden som ett stort vattenfall. Vill han såra mig ennu mer, så visst.
"You still want to hurt me Bieber, huh? I've already been hurt so it is enough but it does'nt  matter to get hurt more. I'm used" Med dom två meningarna stängde jag ner datorn och tog upp min dagbok. Jag tog en penna och började skriva med smått darrande händer.
"Vad är egentligen meningen med livet?"'

---

Tack för alla kommentarer på förra chapret! Hoppas ni gillar det här chapret också. Kommer troligen ett till imorgon :) Kommentera för mer! hihihi :]