- Prolog
Vet du hur det känns när man inte sett solljus på över ett år? Vet du hur det är att endast bo i en garderob och få den mat som dem ger fångarna på ett fängelse? Vet du hur det känns att inte ha några syskon, inga vänner, inga kläder och att ha en pappa som misshandlar en för det ända man säger, kommer hem full på nätterna och våldtar sin egen dotter?

Jag, April Lord lever ett liv som jag garanterat kan intyga att ingen av er gör.

Nutid:
Som ni tidigare vet heter jag April. April Lord. Jag föddes 1995 och är på så sätt femton år gammal. Jag lever mitt liv i sällskap av den värsta pappan i världshistorien och med min underbara mamma, Evelyn. Jag är bosatt i den lilla staden Stratford som ligger i Canada, jag bor i en alldeles, röd och sliten stuga som ligger näst intill ett fint tegelhus. Jag har inte varit utomhus i den friska naturen sedan ett år tillbaka. Jag har inga vänner och tillbringar mina timmar i en garderob. Och du ska inte tro att mitt liv är ett sådant enkelt liv. Jag har blivit slagen sedan barnsben och även blivit våldtagen av min alldeles egna pappa, två gånger. Hade jag haft mod till begå självmord hade jag tagit alternativet på raka sekunden. Men jag lever mitt liv tillsammans med min mamma, vi har försökt komma ut ur denna håla sedan flera år tillbaka men aldrig lyckats. Men idag, idag är den dagen jag har trånat efter sedan jag var tio år gammal.  Idag, den 21 december, tre dagar innan självaste julafton ska vi ta det som är vårt och sticka härifrån. Lämna denna skit håla och aldrig mer komma tillbaks.

”Mamma vi måste gå” fick jag hackigt fram medans jag kikade ut genomnyckelhålet. Ingen pappa här – ingen pappa där. Jag kollade bak över min axel för att se om mamma var redo. Vilket hon var eftersom hon nickade lite lätt. Jag vände tillbaka huvudet mot dörren medans jag kunde se hur mitt hjärta slog ett extra slag genom mitt vita slitna linne. Aldrig att jag varit såhär nervös tidigare, aldrig. Men vi ska klara detta och börja om på nått. Jag tillsammans med min mamma.  

”Redo?” frågade jag mamma medans jag slängde den minimala väskan över axeln.
”Jag är redo gumman, nu kör vi!”

Jag log lite smått mot henne medans jag la över mitt blonda hår på min vänstra axel. Jag la min hand på det ruttna handtaget när jag kände hur tårarna kom. Tänk om vi inte skulle klara det? Tänk om han kommer hem och ser oss? Klumpen i magen växte och jag visste inte var jag skulle ta vägen, det var som om marken under mig försvann och synen började suddas bort.

”Gumman hur är det?” hon omfamnade mig i en kram bakifrån och jag började jag komma tillbaks till verkligheten. Jag svarade inte utan la återigen handen på handtaget. Jag tryckte det neråt men det stannade där. Nervositeten växte när jag insåg att nyckelhålet inte längre gick att se igenom.
Han var hemma och nu är det slut för oss båda. Jag satte händerna på handtaget och drog med all kraft nedåt.

”Ni kommer inte ut kära ni. Ni är fast här för alltid.” det var hans röst, den röst jag hört sedan jag var liten. Fan, fan, fan vi kommer inte ut.
Jag hörde hur mamma började gråta bakom mig och hur min pappa skrattade - glädjelöst som alltid.

”SLÄPP UT OSS!” skrek jag medans jag slängde väskan åt sidan. Jag greppade tag om handtaget och drog neråt, fortfarande fast.

”Gumman vi kommer inte ut, vi kommer inte ut” hörde jag hur min mamma sa bakom mig. Det började faktiskt irritera mig hur hon kan sitta där i garderoben och säga något sådant.

”OCH HUR FAN VET DU DET? JAG TÄNKER INTE TILLBRINGA MITT LIV HÄR MAMMA” skrek jag åt henne. Jag tänker fan inte bo i en garderob rummet bredvid en idiot. Jag ska komma ut härifrån, så är det bara. Utan att ens kolla hur hennes ansiktsuttryck såg ut, tog jag tag om handtaget på nytt. Nervositeten hade försvunnit och det enda som fanns i mitt huvud nu var – att springa för livet. Jag andades in ett djupt andetag innan jag hårt tryckte ner handtaget. Och nu, nu gick det. Dörren slängdes upp medans jag fall mot golvet. Det gick, det gick.

”MAMMA NU” skrek jag. Jag struntade i att hämta väskan utan kollade bara bakåt. Hon satte sig upp och började springa med allt hon hade bredvid mig. Det enda som faktiskt fanns i mitt huvud nu var lycka. Vi hade klarat det.

Jag greppade tag om min mammas hand medans vi sprang fram mot dörren. Jag ställde mig åt sidan medans jag såg på hur mamma försökte få upp hänglåset. Jag stampade otåligt i marken medans jag hade min blick ut genom fönstret. Men det konstiga var att hans skruttiga bil fortfarande var parkerad på den lilla uppfarten upp mot huset.

”Mamma, varför är pappas bil fortfarande här?” frågade jag henne medans hon nu stod med en hammare och försökte få upp låset. Hennes ansikte gick mot det röda när hon tog i all kraft hon hade och slog till låset. En del av låset gick av men resten fanns fortfarande kvar. Jävla skitlås.

”Mamma, pappas bil är kvar?” frågade jag henne på nytt men det ända hon hade i tanken var förmodligen att få upp låset. Det började göra mig arg att hon inte lyssnade. Tänk om vi hade haft fel, tänk om han fortfarande är i huset?

”MAMMA, LYSSNA PÅ MIG!” hon skulle precis vände huvudet mot mig när jag plötsligt såg en stor och kraftig skugga emellan min och mammas kropp. Mina ben började skaka när jag faktiskt insåg att den person som jag hatade mest i denna värld nu stod bakom mig och hade nu makten över mig och mamma.
Min mamma släppte hammaren hon hade i handen och vände ansiktet mot honom.

”Mamma nej” sa jag åt henne men det var redan försent. Jag såg hur gestalten höjde handen och gav mamma en rejäl bitch slap. Hon fall mot golvet medans hon hade handen för kinden. Ilskan kokade inom mig när insåg vad min pappa precis gjort. Jag vände ansiktet mot honom och möttes av en ölmage lika stor som jorden och ett äckligt flin på hans läppar. Jag formade min hand som en knytnäve och slog till honom allt vad jag kunde i ansiktet. Jag bakade snabbt tillbaka när jag begrep att det inte hade gjort någon nytta.

”Vafan gör du, ditt jävla missfoster?” han spottade ut orden i ansiktet på mig och bakade bak tills jag längre inte kunde. Jag stod mot väggen medans mina ögon vätskades och jag kände hur allt vart snurrigt. Nu är det kört. April, dagen är kommen. Farväl mamma. Jag stängde mina ögon och blundade allt vad jag kunde. Jag skulle lika gärna kunna bli skjuten rakt igenom hjärtat. Inte känna någon smärta bara försvinna och dö. 

”Du tror jag ska döda dig eller hur min sköna?” Jag kunde känna hans spritlukt mot ansiktet och allt jag ville nu var bara att ge honom en rejäl spark mellan benen. Men jag hävdade mig eftersom jag visste vad han är kapabel till att göra.

”Nej, vi ska mycket roligare än så” jag kände hur hans hand tog tag om mitt lår och drog sakta uppåt. Jag spände mina käkar och började skrika.

”MAMMA, HJÄLP” jag skrek allt vad jag kunde men min mamma rörde inte en fena.

”Hon är död April, nu är det du och jag” hans äckliga röst och hans illaluktande andedräkt kändes i min nacke och jag ville bara spy. Hans hand drogs sakta upp mot trosorna och nu rann tårarna allt vad dem gjorde. Även fast jag var van med det här, är det här en helt annan sak. Min mamma ligger medvetslös på golvet och min pappa tafsar på exakt hela min kropp.

Jag började skrika allt vad jag hade och sparkade till honom mellan benen. Han släppte taget om mig och fall ner mot golvet. Jag torkade snabbt bort tårarna och sprang till mitt så kallade rum. Jag kunde höra hur han gnydde och skrek ord som ni inte ens vill höra. Jag klev in i garderoben och låste. Jag drog upp benen mot magen och lät tårarna rinna. Min mamma är säkert död och min pappa kommer troligen ta död på mig snart också. Jag tog fram mitt hår och drog ner linnet som satt vid magen. Fan vad jag hatar mitt liv. Jag har ingen, ingen i denna jävla värld. Vad är egentligen meningen med livet? Att bli våldtagen av ens pappa, se ens mamma dö och leva i en garderob. Oh, come on. Jag är inte ens värd att leva.

”Din lilla bitch, nu kommer du ut. Innan jag bokstavligen slår hammaren på din egna mamma” han stod utanför dörren och mina händer började svettas. Tårarna bildades igen och hela jag började skaka.

”L-lämna mig i fred, s-snälla” sa jag åt honom på andra sidan väggen. Jag orkade inte mer, det var som om hela jag fallit mot bottnen. Jag kommer inte ha ork till att komma upp, jag kan lika gärna ge upp.  Ruttna i denna garderob. Dö och hamna i helvetet. Då blir allt bra och jag slipper se äcklet.

Jag slöt mina ögon men det varade inte länge. Ett högt ljud hördes och jag flög upp av rädsla. Tänk om han dödade min mamma?

Jag slet upp dörren och sprang ner mot hallen. Där stod han, med en pistol i handen och kollade ner på min mamma. Det rann blod från magen och han började garva.

”VAFAN HAR DU GJORT GUBBJÄVEL?” jag sprang fram mot honom och sparkade honom i magen. Jag sparkade honom mellan benen på nytt och slog till honom i ansiktet. Han hukade sig snabbt och höll händerna på magen.
Jag sprang fram mot mamma och satte mig ner på huk. Tårarna rann när jag insåg att hon var alldeles kall och blek. Jag satte två fingrar på handleden för att se om det fanns någon puls, vilket det inte gjorde.

”Mamma snälla, lämna mig inte, inte här” fick jag fram medans jag la mitt huvud på hennes mage. Hon lämnade mig, just här och nu. Fan. 

Nej, seriöst.

Jag ställde mig upp och gick fram till pappa. Jag tog tag i hammaren och höjde den i luften.

”Nej, snälla April. Tänker du verkligen slå din pappa med en hammare?”

Han satte säg upp och kollade in i mina ögon. För den sekund ville jag bara släppa hammaren och omfamna honom i en kram men jag gjorde allt för att hålla tillbaka. Allt det han gjort mot mig, nej nu räcker det. Jag höjde hammaren och drämde till den hårt i hans huvud. Jag visste att han inte dog men han skulle allt få känna smärta han också. Hammaren gled ur min hand och jag lutade mig mot väggen.  Jag begravde ansiktet i händerna och slöt mina ögon. Det enda jag kan säga nu är att jag garanterat kan säga att ni inte lever det liv jag gör.

Hej fina ni! Hoppas ni gillade prologen och ja, den vart kanske lite lång! Chapter 1 kommer imorgon kväll :)
Kommentera nu vad ni tyckte om prologen, ju fler kommentaren destu fortare får ni chap. 1 imorgon :)
Puss på er!