TILLBAKA!
FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT
Och tack för er som fortfarande läser, även fast uppdateringen är hemsk! Ni fina ni ♥
Förlåt!
by the way, skulle ni vilja ha en liten frågestund på bloggen? isåfall, fråga på! om mig, Justin, novellen, ja allt!
pusss!
Why can't you just love me for who i am? - Chapter 1 Teddy Bear
Två år senare:
Två år hade gått sedan min mamma hade lämnat mig, eller rättare sagt dött. Och två år sedan jag slagit min egen pappa med en hammare. Jag hade ringt samma dag efter polisen och dem hade då tagit honom till fängelset. Han dömdes även för sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse i högst två år. Men nu har dem åren gått och återigen bor jag med honom. Jag hade faktiskt klarat mig själv under åren och nu plötsligt kommer han igen efter allt han gjort. Men tydligen hade han uppfört sig som en ängel och hade därför kommit ut. Vilket känns förjävligt eftersom han lovade i rätten att ta hand om mig som om jag vore hans egen dotter. Men såklart var det en ensak. Samma dag han blev utsläppt kom han hem packad och full som vanligt och där slutade allt barnförbjudet. Han våldtog mig sammanlagt två gånger samma natt. Dagen efter det slutade allt i ett enda blodbad. Jag får lov att täcka mina blåmärken med gamla trasor och även gömma mina ärr han gav mig för flera år sedan.
Jag kommer ihåg den dagen då jag tappade min oskuld som nio åring. Dem nio åren hade varit underbara tills den dagen jag fyllde tio. Min pappa blev alkoholist och tog droger. Samma natt jag skulle fylla nio kom han hem full. Han stängde in min mamma och våldtog mig. Sedan dess har mina år bara blivit värre och värre.
7 år tidigare, tillbaka blick
”Pappa, pappa imorgon blir jag sju-plus-ett” sa jag och kollade upp på honom med ett gulligt leende. Han skrattade och satte sig ner på huk.
”Nej, gumman du blir åtta-plus-ett” sa han och gav mig ett varmt leende.
”Ja, det var ju det jag sa” jag satte armarna i kors framför bröstet och gav honom ett surt leende. Men det varade inte länge innan jag började fnissa. Jag hoppade in i hans famn och gav honom en varm kram. Födelsedagar är verkligen det bästa jag vet. Man får precis det man vill ha och är allt kommer säkert bli bäst!
”Vad önskar du dig av tomten då?” han satte ner mig på golvet och gick mot köket. Jag följde efter och tänkte verkligen efter.
”En nalle. En stor rosa nalle som heter Gullis” sa jag och drömde mig bort i nallarnas värld. Jag har alltid älskat nallar. Så som stora och små, gröna som blåa och runda som smala.
”Då får vi hoppas tomten ger dig det även fast det inte är julafton” sa pappa medan han stoppade in disken i maskinen. Jag nickade lite lätt och gick upp till mitt rum. Min mamma var inte hemma än, hon var på någon träff med hennes vänner men skulle snart komma hem. Jag satte mig på sängen och tog upp min andra nalle som jag fick för några år sedan tror jag. Jag drog in nallen som hette Vitnos i famnen och blundade. Men det varade inte länge. Jag hörde ett kort skrik och en dörr smällas igen. Jag hoppade ner för sängen med nallen i ena handen släppandes efter mig. Jag gick ut ur mitt rum och vidare till köket där jag inte såg någon. Men plötsligt tar någon ifrån mig nallen och sätter en hand för min mun.
”Pappa är det du?” mumlade jag mot handen. Men jag fick inget svar. Mitt hjärta började bulta snabbt och jag visste inte vad som hände. Jag vart in släpad i mina föräldrars sovrum. Handen runt min mun hade släppt och bakom mig står min pappa med ett konstigt flin på läpparna. Min lättnad slapp och jag satte mig ner på sängen.
”Pappa, vart är mamma?” frågade jag honom medans jag pillade med mitt hår. Han svarade mig inte utan gick några meter fram.
”Hon är inte här gumman. Det är bara du och jag gumman” Jag fattade inte vad han menade så jag hoppade ner från sängen och började på mot dörren. Men han tog tag om min hand och drog mig mot sängen. Han la mig ner på sängen och började pilla med mina trosor och därifrån visste jag till viss del vad som skulle hända. Det var där min egen pappa våldtog mig som nio åring.
Förlåt för att det kom lite senare en vad jag sagt. Men hoppas ni gillade det och kommentera :)
Svar på kommentar!
Jag gillar den, men jag skulle ändå vilja ha ett avslut på den andra novellen.
Tack för att du gillade prologen! :)
Jo, det är så när jag började skriva på min förra novell; Do never give up, skrev jag mest för att skriva, om man kan säga det så! Jag hade ingen planering på vad som skulle ske senare i novellen och jag känner att jag faktiskt har det nu. Men jag är glad att du endå vill ha ett avslut, men jag känner att jag bara kommit 15 kapitel långt, det känns sjukt konstigt att sluta den vid runt 20. Eller vad tycker ni?! Iallafall, jag ska tänka på saken och se om jag faktiskt orkar sätta mig ner och skriva ett kort avslut på förra novellen. Men då får ni inte förvänta er 20 kapitel sådär, utan det blir några få bara. Men ska tänka på om jag verkligen har ork till att blicka tillbaka till förra novellen för att skriva :) Men ha det bra liiiiiiiiiiiiiiinda! :)
Why can't you just love me for who i am? - Prolog
- Prolog
Vet du hur det känns när man inte sett solljus på över ett år? Vet du hur det är att endast bo i en garderob och få den mat som dem ger fångarna på ett fängelse? Vet du hur det känns att inte ha några syskon, inga vänner, inga kläder och att ha en pappa som misshandlar en för det ända man säger, kommer hem full på nätterna och våldtar sin egen dotter?
Jag, April Lord lever ett liv som jag garanterat kan intyga att ingen av er gör.
Nutid:
Som ni tidigare vet heter jag April. April Lord. Jag föddes 1995 och är på så sätt femton år gammal. Jag lever mitt liv i sällskap av den värsta pappan i världshistorien och med min underbara mamma, Evelyn. Jag är bosatt i den lilla staden Stratford som ligger i Canada, jag bor i en alldeles, röd och sliten stuga som ligger näst intill ett fint tegelhus. Jag har inte varit utomhus i den friska naturen sedan ett år tillbaka. Jag har inga vänner och tillbringar mina timmar i en garderob. Och du ska inte tro att mitt liv är ett sådant enkelt liv. Jag har blivit slagen sedan barnsben och även blivit våldtagen av min alldeles egna pappa, två gånger. Hade jag haft mod till begå självmord hade jag tagit alternativet på raka sekunden. Men jag lever mitt liv tillsammans med min mamma, vi har försökt komma ut ur denna håla sedan flera år tillbaka men aldrig lyckats. Men idag, idag är den dagen jag har trånat efter sedan jag var tio år gammal. Idag, den 21 december, tre dagar innan självaste julafton ska vi ta det som är vårt och sticka härifrån. Lämna denna skit håla och aldrig mer komma tillbaks.
”Mamma vi måste gå” fick jag hackigt fram medans jag kikade ut genomnyckelhålet. Ingen pappa här – ingen pappa där. Jag kollade bak över min axel för att se om mamma var redo. Vilket hon var eftersom hon nickade lite lätt. Jag vände tillbaka huvudet mot dörren medans jag kunde se hur mitt hjärta slog ett extra slag genom mitt vita slitna linne. Aldrig att jag varit såhär nervös tidigare, aldrig. Men vi ska klara detta och börja om på nått. Jag tillsammans med min mamma.
”Redo?” frågade jag mamma medans jag slängde den minimala väskan över axeln.
”Jag är redo gumman, nu kör vi!”
Jag log lite smått mot henne medans jag la över mitt blonda hår på min vänstra axel. Jag la min hand på det ruttna handtaget när jag kände hur tårarna kom. Tänk om vi inte skulle klara det? Tänk om han kommer hem och ser oss? Klumpen i magen växte och jag visste inte var jag skulle ta vägen, det var som om marken under mig försvann och synen började suddas bort.
”Gumman hur är det?” hon omfamnade mig i en kram bakifrån och jag började jag komma tillbaks till verkligheten. Jag svarade inte utan la återigen handen på handtaget. Jag tryckte det neråt men det stannade där. Nervositeten växte när jag insåg att nyckelhålet inte längre gick att se igenom.
Han var hemma och nu är det slut för oss båda. Jag satte händerna på handtaget och drog med all kraft nedåt.
”Ni kommer inte ut kära ni. Ni är fast här för alltid.” det var hans röst, den röst jag hört sedan jag var liten. Fan, fan, fan vi kommer inte ut.
Jag hörde hur mamma började gråta bakom mig och hur min pappa skrattade - glädjelöst som alltid.
”SLÄPP UT OSS!” skrek jag medans jag slängde väskan åt sidan. Jag greppade tag om handtaget och drog neråt, fortfarande fast.
”Gumman vi kommer inte ut, vi kommer inte ut” hörde jag hur min mamma sa bakom mig. Det började faktiskt irritera mig hur hon kan sitta där i garderoben och säga något sådant.
”OCH HUR FAN VET DU DET? JAG TÄNKER INTE TILLBRINGA MITT LIV HÄR MAMMA” skrek jag åt henne. Jag tänker fan inte bo i en garderob rummet bredvid en idiot. Jag ska komma ut härifrån, så är det bara. Utan att ens kolla hur hennes ansiktsuttryck såg ut, tog jag tag om handtaget på nytt. Nervositeten hade försvunnit och det enda som fanns i mitt huvud nu var – att springa för livet. Jag andades in ett djupt andetag innan jag hårt tryckte ner handtaget. Och nu, nu gick det. Dörren slängdes upp medans jag fall mot golvet. Det gick, det gick.
”MAMMA NU” skrek jag. Jag struntade i att hämta väskan utan kollade bara bakåt. Hon satte sig upp och började springa med allt hon hade bredvid mig. Det enda som faktiskt fanns i mitt huvud nu var lycka. Vi hade klarat det.
Jag greppade tag om min mammas hand medans vi sprang fram mot dörren. Jag ställde mig åt sidan medans jag såg på hur mamma försökte få upp hänglåset. Jag stampade otåligt i marken medans jag hade min blick ut genom fönstret. Men det konstiga var att hans skruttiga bil fortfarande var parkerad på den lilla uppfarten upp mot huset.
”Mamma, varför är pappas bil fortfarande här?” frågade jag henne medans hon nu stod med en hammare och försökte få upp låset. Hennes ansikte gick mot det röda när hon tog i all kraft hon hade och slog till låset. En del av låset gick av men resten fanns fortfarande kvar. Jävla skitlås.
”Mamma, pappas bil är kvar?” frågade jag henne på nytt men det ända hon hade i tanken var förmodligen att få upp låset. Det började göra mig arg att hon inte lyssnade. Tänk om vi hade haft fel, tänk om han fortfarande är i huset?
”MAMMA, LYSSNA PÅ MIG!” hon skulle precis vände huvudet mot mig när jag plötsligt såg en stor och kraftig skugga emellan min och mammas kropp. Mina ben började skaka när jag faktiskt insåg att den person som jag hatade mest i denna värld nu stod bakom mig och hade nu makten över mig och mamma.
Min mamma släppte hammaren hon hade i handen och vände ansiktet mot honom.
”Mamma nej” sa jag åt henne men det var redan försent. Jag såg hur gestalten höjde handen och gav mamma en rejäl bitch slap. Hon fall mot golvet medans hon hade handen för kinden. Ilskan kokade inom mig när insåg vad min pappa precis gjort. Jag vände ansiktet mot honom och möttes av en ölmage lika stor som jorden och ett äckligt flin på hans läppar. Jag formade min hand som en knytnäve och slog till honom allt vad jag kunde i ansiktet. Jag bakade snabbt tillbaka när jag begrep att det inte hade gjort någon nytta.
”Vafan gör du, ditt jävla missfoster?” han spottade ut orden i ansiktet på mig och bakade bak tills jag längre inte kunde. Jag stod mot väggen medans mina ögon vätskades och jag kände hur allt vart snurrigt. Nu är det kört. April, dagen är kommen. Farväl mamma. Jag stängde mina ögon och blundade allt vad jag kunde. Jag skulle lika gärna kunna bli skjuten rakt igenom hjärtat. Inte känna någon smärta bara försvinna och dö.
”Du tror jag ska döda dig eller hur min sköna?” Jag kunde känna hans spritlukt mot ansiktet och allt jag ville nu var bara att ge honom en rejäl spark mellan benen. Men jag hävdade mig eftersom jag visste vad han är kapabel till att göra.
”Nej, vi ska mycket roligare än så” jag kände hur hans hand tog tag om mitt lår och drog sakta uppåt. Jag spände mina käkar och började skrika.
”MAMMA, HJÄLP” jag skrek allt vad jag kunde men min mamma rörde inte en fena.
”Hon är död April, nu är det du och jag” hans äckliga röst och hans illaluktande andedräkt kändes i min nacke och jag ville bara spy. Hans hand drogs sakta upp mot trosorna och nu rann tårarna allt vad dem gjorde. Även fast jag var van med det här, är det här en helt annan sak. Min mamma ligger medvetslös på golvet och min pappa tafsar på exakt hela min kropp.
Jag började skrika allt vad jag hade och sparkade till honom mellan benen. Han släppte taget om mig och fall ner mot golvet. Jag torkade snabbt bort tårarna och sprang till mitt så kallade rum. Jag kunde höra hur han gnydde och skrek ord som ni inte ens vill höra. Jag klev in i garderoben och låste. Jag drog upp benen mot magen och lät tårarna rinna. Min mamma är säkert död och min pappa kommer troligen ta död på mig snart också. Jag tog fram mitt hår och drog ner linnet som satt vid magen. Fan vad jag hatar mitt liv. Jag har ingen, ingen i denna jävla värld. Vad är egentligen meningen med livet? Att bli våldtagen av ens pappa, se ens mamma dö och leva i en garderob. Oh, come on. Jag är inte ens värd att leva.
”Din lilla bitch, nu kommer du ut. Innan jag bokstavligen slår hammaren på din egna mamma” han stod utanför dörren och mina händer började svettas. Tårarna bildades igen och hela jag började skaka.
”L-lämna mig i fred, s-snälla” sa jag åt honom på andra sidan väggen. Jag orkade inte mer, det var som om hela jag fallit mot bottnen. Jag kommer inte ha ork till att komma upp, jag kan lika gärna ge upp. Ruttna i denna garderob. Dö och hamna i helvetet. Då blir allt bra och jag slipper se äcklet.
Jag slöt mina ögon men det varade inte länge. Ett högt ljud hördes och jag flög upp av rädsla. Tänk om han dödade min mamma?
Jag slet upp dörren och sprang ner mot hallen. Där stod han, med en pistol i handen och kollade ner på min mamma. Det rann blod från magen och han började garva.
”VAFAN HAR DU GJORT GUBBJÄVEL?” jag sprang fram mot honom och sparkade honom i magen. Jag sparkade honom mellan benen på nytt och slog till honom i ansiktet. Han hukade sig snabbt och höll händerna på magen.
Jag sprang fram mot mamma och satte mig ner på huk. Tårarna rann när jag insåg att hon var alldeles kall och blek. Jag satte två fingrar på handleden för att se om det fanns någon puls, vilket det inte gjorde.
”Mamma snälla, lämna mig inte, inte här” fick jag fram medans jag la mitt huvud på hennes mage. Hon lämnade mig, just här och nu. Fan.
Nej, seriöst.
Jag ställde mig upp och gick fram till pappa. Jag tog tag i hammaren och höjde den i luften.
”Nej, snälla April. Tänker du verkligen slå din pappa med en hammare?”
Han satte säg upp och kollade in i mina ögon. För den sekund ville jag bara släppa hammaren och omfamna honom i en kram men jag gjorde allt för att hålla tillbaka. Allt det han gjort mot mig, nej nu räcker det. Jag höjde hammaren och drämde till den hårt i hans huvud. Jag visste att han inte dog men han skulle allt få känna smärta han också. Hammaren gled ur min hand och jag lutade mig mot väggen. Jag begravde ansiktet i händerna och slöt mina ögon. Det enda jag kan säga nu är att jag garanterat kan säga att ni inte lever det liv jag gör.
Hej fina ni! Hoppas ni gillade prologen och ja, den vart kanske lite lång! Chapter 1 kommer imorgon kväll :)
Kommentera nu vad ni tyckte om prologen, ju fler kommentaren destu fortare får ni chap. 1 imorgon :)
Puss på er!
Ny Novell
Hej fina ni! Jo, anledningen till varför jag skriver det här är för att jag ser att jag fortfarande har läsare som kollar bloggen och efter att ha lagt ned med skrivandet på förra novellen kände jag för att börja om på nytt. Så jag har skrivit lite kapitel på en ny novell som jag nu undrar om ni skulle vilja ha prologen till? Jag känner även att jag har listat ut hela novellen och att den kommer bli bättre en den andra! så nu är det upp till er, vill ni att jag lägger upp prologen idag och ni får se vad ni tycker? novellen är också helt annorlunda ifrån den förra! :) så, kommentera!
Ha en bra kväll underbara ni! <3
FÖRLÅT..
Just nu har jag världens beslutsångest samtidigt som jag har så sjukt dåligt samvete. Jag skaffade den här novellen för att jag gillade att skriva berättelser-noveller. I början hade jag läsare, ungefär 30 sedan steg det mot 50 och det gillade jag, eftersom jag nyss hade skaffat bloggen. Sedan uppdaterade jag med 1-2 i början men när man börjar 8 inser man hur mycket läxor man faktiskt får. Då har man inte alltid tid till att sätta sig ner o skriva även fast det är grymt mycket roligare än läxor. Men när man väl får hem betygen vill man bli glad över att se dom inte känna en besvikelse över att betygen är låga för att man la ner för mycket tid på att skriva. Så varför jag ännu en gång skriver detta är för att jag inte vet om jag klarar av att ha novellen. Jag funderar på att ha kvar den men lägga ner med skrivandet. Får jag tid över sätter jag mig ner och skriver. När jag fått ihop chapter's lägger jag in dom men då har väl alla läsare redan försvunnit, så ja. Nu har jag bestämt mig och jag vill tacka er alla som har läst denna novell sedan dag 1, jag vill tacka er som kommenterat med så sjukt söta kommentarer så man bara vill dö! Så, ni är underbara människor ni! Men innan jag faktiskt säger "hejdå" vill jag tipsa enu en gång om en novell blogg- Trueloveforbieber.blogg.se. Ni flesta kanske redan läser den, men om inte sprid novellen vidare! Tjejen som skriver är seriöst en underbar människa som förtjänar allt hon kan. Så gå in på den, läs, kommentera för det är hon värd! Och novellen hon skriver är grymt bra!
Så, tack för er som läst novellen! och det här låter ju typ som värsta deppbrevet eller någonting, men ville att ni skulle veta så jag inte bara lägger ner med det hela.. och nu vet jag faktiskt inte hur många tack jag har skrivit i den här texten, men siista gången, TACK FÖR ALLT KÄRA NI!
#TakeCare ♥
"Stop the hate, Justin is happy we're happy, Selena is happy we're happy" ♥
DO NEVER GIVE UP - CHAPTER 15
"I'm sorry Evelina, I made a misstake. Please forgive me" Sa jag och gav henne ett litet leénde. Men det verkade hon inte gilla eftersom hon tog några steg fram. Böjde sig fram och viskade.
"Congratulations Justin. You just lost me"
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Justin's perspektiv:
Skulle jag behöva beskriva mitt liv i ett enda ord, skulle det vara, förjävligt. Jag har gått miste om två obeskrivligt vackra varelser. Men framför allt har jag förlorat Evelina. Som jag bara för någon timme sedan trodde jag skulle få bli hennes pojkvän. But no way. Jag vet inte vad gud har emot mig eller vad han egentligen är för nytta på denna jord. För ska det vara någon gång han ska vara till hjälp så är det i den här situationen. Just nu när mitt liv har gått itu och jag har fallet mot bottnen. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna komma upp igen men just nu, är den frågan enkel. Jag har fallit mot botten och jag vet inte ens om jag kommer ha ork till att kramla mig upp igen. Mitt hjärta, min själ, min kropp vill bara till en sak just nu, finna Evelina, tjejen i mitt liv. Som jag sårade framför hennes egna ögon med att kyssa Selena. Som en gång gjorde slut utan att säga varför. Eller det gjorde hon. Men just då var det som att den pusselbiten som hade hittat rätt hade åkt fel. Och lämnat den lilla stackaren kvar, ensam. Och ja, den pusselbiten var Justin Bieber. Töntigt eller hur? Popstjärnan som tycks ha ett superliv med att vara känd är inte så underbar som alla tror. Nej, verkligen inte. Folk säger att man ska behandla sin tjej som man vill att ens pappa ska behandla sin mamma. Och jag, jag verkar inte vilja min mamma gott isånnafall.
Flera tankar men inga svar passerade hjärnan så gott som hela tiden. Jag hade precis lämnat Selena och bion bakom mig och började gå med små steg hemåt. Medans mina tankar började suddas bort fanns det endå några kvar. Några som gör mig oehört orolig. Jag menar hur skulle ni känna er efter att ha kysst sitt ex framför sin nya flickvän? Och nu, var ska hon nu bo? Det sista hon kommer göra är väl att vilja bo på gat..
"EVELINA?!"
"WHERE ARE YOU?! I'M SOR.."
Jag stannade upp när jag inte fören nu hade kommit på att jag var inne i en mörk gränd. En sån gränd det endast står några få gröna sopptunnor vid sidan om den stora grinden som alltid är typiskt i sånna där actionkomedi filmer där snuten alltid smiter från polisen och senare hoppar över grinden. Men det var inte bara en anledning till varför jag stannade. Runt en av dom stora gröna sopptunnorna hördes ett starkt ljud, ett ljud av att någon grät men samtidigt skrek av ilska. Oron i magen växte som inget förr och jag smygde fram så försiktigt jag kunde men när en litet kvist från ett träd ovanför mig låg på marken skulle jag så klart vara den som klev på den.
"Ey, is anyone here?" Bakom sopptunnan steg en man eller gubbe rättare sagt fram med ett oroligt flin på läpparna. Men den minen ändrades snabbt som attan till ett äcklad flin. Jag ryggade tillbaka och jag var helt medveten om att den mannen hade något slags verktyg i handen, eftersom han hållde ett hårt tag om någonting bakom hans feta rygg.
"Woah, you're Justin Bieber, right? the guy who can get every little girl on this earth. And me, I can not even keep my wife, she was the one I loved, even though we were like night and day. But she left me nowhere and now I live like this. If she just came back, but the stupid cancer destroved everything and yes. I loved her more, or i still love her more than anyone on this earth will understand. She was my first love, my first tears and my first happiness"
Kort, konstigt och tråkigt jag vet! Men jag hoppas det duger och förlåt för den fortfarande bedrövliga uppdatering! Och innan jag glömmer, Ska jag ta bort bloggen pågrund av min dåliga uppdatering eller vill ni fortfarande ha ett sådär chapter i veckan? Det upp till er och varför jag ställer den frågan är för att jag får så dåligt samvete nu när jag skaffade en blogg men då aldrig har tiden till att sätta mig ner och skriva. Så ni som läser, jag skulle bli glad om jag får höra era åsikter! Ha en bra kväll hitills! puss♥
Hej!
Josefins kusin här! Josefins dator är för tillfället trasig men hon meddelar er så fort hennes dator fungerar igen!
#takecare
TRUELOVEFORBIEBER
Jag såg också att jag hade fått en kommentar där tjejen tyckte att min design är fin. Och ja, ni ska bara veta hur mycket jag älskar min nya design! Men nu är det så, att jag skulle aldrig klara av att göra en sådan design, enkel såsom svår-aldrig. Utan den underbara tjejen som äger trueloveforbieber.blogg.se har gjort denna finfina design :) Så jag vill bara tacka dig Vicki för den asfina designen! Och nu till det andra, tjejen som då heter Victoria som äger universums bästa novell blogg-Om Justin Bieber då, hade tappat sin statistik, mycket tidigare och det var då hon bestämde sig för att lägga ner med sitt skrivande-iallafall på bloggen, men nu, nu har hon börjat skriva igen! Och hennes novell, som hon skriver helt ensam har jag faktiks tinte börjat läst än, men jag vet att den redan är minst lika grym som hennes tidigare hon har skrivit. Så jag ber er alla, ta en titt på hennes blogg-trueloveforbieber.blogg.se och läs novellen och glöm inte att kommentera! TACK TILL BÅDE VICKI OCH ER SOM CHECKAR HENNES BLOGG!
Ha en bra kväll! ♥
DO NEVER GIVE UP - CHAPTER 14
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Justin's perspektiv:
Det var inte Scooter som ringde, utan skärmen lyste "Älskling". Jag hade inte bytt eller varken tagit bort Selena's nummer från mobilen. Men av någon anledning mimade jag Scooter till Evelina som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Jag menar jag var den som alltid skulle stå vid hennes sida och nu? Nu ljuger jag personen jag älskar rakt upp i ansiktet.
Justin Bieber, du har allt misslyckats igen.
Men när älskling fortfarande lyste upp hela displayen så började jag känna mig lite smått nervös. Och en saknad spred sig fort i kroppen. Men jag gjorde allt för att intyga för mig att jag hade Evelina. Selena har säkert gått vidare, men varför ringer hon då mig, efter några månader? När det var hon som gjorde slut?
"J-justin here"
"Hey Justin, its me, Selena"
"I know Selena, but why do you call me?" Nervositeten försvann och argheten tog över. Men känslan av saknad fanns allt kvar.
"E-eh, I'm here in Atlanta. And so are you"
"How did you know that? Are you stalking me or what?"
"The magazine Justin, the magazine"
"Oh, okay. But why do you call me Selena, you broke up with me, remember?"
"I just thought that, or I mean. I miss you Justin."
"You miss me huh? So tell me, why did you break up with me than?
"Justin please not now. But where are you?"
"At the cinema. No wait, don´t come here Selena. I-i h-have a.."
Längre än så han hann jag inte fören hon klickade av mig. Just när jag skulle berätta att jag inte längre var singel utan hade en flickvän. Eller vi kanske inte ens är tillsammans än? Men jag vill iallafall mer än gärna bli något större, jag vill bli hennes pojkvän som hon kommer minnas. Den hon kommer skapa sina mina minnen med för att sedan klistra in bilderna i en scrapbook som är fridfull med massa färger. Och ja, jag hoppas få vara den pojkvän en vacker dag, kanske till och med idag.
Men när jag stått och grubblat över det började jag gå tillbaka till parkbänken där Evelina satt. Jag grävde ner händerna i fickorna och stoppade sedan ner mobilen i fickan.
"JUSTIN!" Jag vände mig snabbt om och möttes av den varelse jag en gång älskat men som lämnade mig. Selena gick med lugna steg mot mig medans hon la ner mobilen hon just hållt i. Jag stannade upp och bara tittade på henne. Hon var så vacker. Men inte vackrare än Evelina försökte jag få in i huvud. Men det var som om att det bara gick in och sedan ut genom huvud. Jag vet inte varför, men jag kände att jag ville dra mig till henne, att få ha henne intill mig igen. Men det kommer väl aldrig hända? Jag älskar inte henne utan jag älskar en annan vacker varelse på denna jord.
"Hey Justin" Hennes ljuva röst klingade fint i mina öron och när hon nu var så nära mig att jag nästan kunde känna hennes kropp mot min, gjorde mig nästan svag på ett sätt. Jag visste att mina känslor fortfarande fanns där för henne men det är något jag inte vill intala mig själv. Mina känslor har jag för en annan tjej. Tror jag iallafall.
"Why are you here Selena, why?" Sa jag och gjorde någon hjest med händerna. Hon ska inte tro att hon bara kan komma hit och tro att inget har hänt. För det har hänt mycket, ohja, mer än vad hon kan ana. Någonsin.
"Justin, I made a misstake, a big one. I know that. But please I can't live without you" Selena lät osäker men ändå fanns det någon glädje i det hela. Men när hon sa det där, kunde jag inte motstå att kolla in i hennes ögon. Dom bruna stora ögonen som man bara kan drukna i. Töntigt jag vet, men jag vet inte varför jag gör det här. Jag tog tag runt hennes midja med mina händer och fortsatte med blicken fäst i hennes ögon. Jag klev fram en meter så jag nu kände hennes andetag. Jag tänkte precis krama om henne då hon böjde sig fram och tryckte sina läppar mot mina. Hennes smak, av vanilj fick mig bara att vilja mer. Hon gick fram så vi nu stod så nära vi kunde stå, hennes tunga åkte in i min mun tillsammans med min. Jag slöt mina ögon medans jag hade händerna runt hennes nacke. Mina händer åkte ner mot rumpan och kunde känna hur hon log mot läpparna. Fjärilarna i magen flög nu runt som yra höns och inget kunde gå dom att stanna. Glädjen bara sprutade inom mig att äntligen få henne igen. Kyssen övergick till hångel och hon masserade nu mitt hår medans mina händer fortfarande var på hennes rumpa. Men min ena hjärna sa att jag skulle sluta medan den andra halvan tyckte tvärtom. Men när hennes händer gick innanför tröjan kom jag på d..
"How could you, huh?" Jag vände huvudet mot en förstörd Evelina som stod några meter bort. Hennes ansikte var svart efter all mascara. Jag kände hur nervositeten tog över och hur Selena kom och kramade om mig bakifrån.
"SELENA GET OF!" Skrek jag åt henne. Hon ryggade tillbaka och jag kunde se sorgen i hennes ögon. Great nu har jag sårat två tjejer jag älskar på mindre än en timme. Lyckat Justin, lyckat. Men Evelina stod fortfarande kvar på samma ställe och bara stirrade på mig.
"I'm sorry Evelina, I made a misstake. Please forgive me" Sa jag och gav henne ett litet leénde. Men det verkade hon inte gilla eftersom hon tog några steg fram. Böjde sig fram och viskade.
"Congratulations Justin. You just lost me"
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej! för det första vill jag tacka er för dom fina kommentarerna jag fick på förra inlägget, ni ska bara veta hur fina människor ni är! Och för det andra, som ni ser har jag inte lagt av med skrivandet förtillfället, jag skrev det här nu ikväll lite snabbt, så jag hoppas att det är helt okej. Och nu börjar dramat i novellen!!! men ja, om jag har några läsare kvar så snälla ni kommentera så ska jag se till att nästa chapter blir långt :) PUSS PÅ ER UNDERBARA MÄNNISKOR!
FÖRLÅT..
Så, jag har inte bestämmt mig, bestämmer jag mig för att lägga ner bloggen skriver jag det. Puss..
DO NEVER GIVE UP - CHAPTER 13 PART 2
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Evelina's perspektiv:
Jag visste att något var fel, även fast jag bara har känt Justin i högst två veckor så visste jag att ingen människa tillbringar två obeskrivliga timmar i duschen utan att ens höra det rinnande vattnet slå mot golvet. Något stämmer inte, och vad det än är ska jag ta reda på det, jag kommer få reda på det.
Tanke efter tanke passerade hjärnan och var tvungen att lägga mig ner i sängen för att inte falla bakåt. Jag drog handen i håret och masserade hårbottnen lite lätt samtididigt som jag bet på nageln då jag alltid gör det när det blir för mycket. Jag tog fram nallen som fått sett allt från tårar till glädje, nervositet till galen och älskad till sårad. Nallen som hängt med då jag föddes på BB i Stockholm och fram till nu 16 år senare, då jag är förälskad i killen vid namnet Justin Bieber som får exakt alla tjejer där ute, men väljer mig. Tanken är konstig, den gör mig förvirrad att veta att han valde mig, Evelina Johnsson av dom flera miljarder tjejer som liknar modeller, med dom stora brösten, långa benen och den bruna kroppen. Vad har jag jämnfört med dom? Ingenting, en nalle som jag låtsas höra vad jag tänker men om den bara kunde höra vad jag sa. Världen hade varit lättare, med någon som inte sa ett knyst, bara lyssnade på varenda litet ord man sa, men man kan inte få allt i världen, en liten bit kan man få, resten går till annat. Vad vet jag inte men till dom som behöver det går det inte till. Dom med miljoner på banken får det, men barnen borta i länderna som inte ens får ett glas rent vatten på bordet. Dom får inget dom nej, och här sitter jag o klagar över mitt liv. Get over it. Intalade jag för mig själv eller försökte iallafall.
"Dear bestfriend, I honestly don´t know what to do without you" mumlade jag för mig själv medans blicken var fäst i dom där oskydliga svarta ögonen som var gjorda av två enkla knappar. Jag la mig försiktigt ner på sidan, drog in nallen i en varm kram medans tår efter tår rullade nerför kinden. Pappa, mamma, släktingar, jag har fan ingenting i den här hopplösa världen, jag har pengar. Men hur långt kommer du på pengar? För att må bra, för att få en bra framtid, det är ju föräldrarna som ska uppfostra än till det. Inte pengar, pengar får du mat på bordet, kläder på kroppen och ett tak över huvudet. Men resten? När får jag kärlek av mina egna föräldrar? Aldrig och kommer aldrig att uppleva. När kommer jag få fira min födelsedag, julafton, påsk, tillsammans med min familj, runt ett dukat bord och öppna julklappar då glädjen bara sprutar inom sig. Jag kommer aldrig få uppleva någonting av det där, vilket sårar mig, rejält.
"Hey, how are you?" Jag hoppade till, torkade snabbt bort tårarna medans jag sänkte blicken för att int möta hans ögon. Han ska inte behöva se mig såhär, jag ser säkert bara ut som ett stort svart monster.
Han hade precis kommit ut från duschen med en handuk runt midjan. Jag kunde inte direkt dra blicken i från hans 6-pack men det gjorde jag, och det var ingen vacker syn jag fick se. Eller vacker, det är klart, men inte på det sättet. Hans ögon var röda medan kinderna vattnades av tårar. Klumpen i magen kom fram och jag klev upp ur sängen och gick fram till Justin. Jag drog in han i en kram, vilket kändes ganska konstigt eftersom han bara bar en handuk, runt midjan. Men det hindrade inte kramen, snarare tvärt om. Det kändes tryggt att ha honom så nära mig. Justin's tag om min midja lättade och jag kollade in i hans ögon medan han i mina.
Medan vi bara stod och granskade varandra i ögonen kände jag för att göra något, något roligt. Jag gick ur Justin's kram sprang fram till datorn och sökte på vilka filmer som gick på bio just idag. Brides maides och paranormal actitivty. Perfekt. Medan jag stängde av datorn sprang jag förbi en förvirrad Justin som flackade med blicken vart jag än gick. Jag skrattade för mig själv medan och jag nästan skuttade fram till garderoben för att välja kläder till bion. Egentligen brukar jag inte klä upp mig så värst mycket inför bio men just nu kändes det som att livet har vänt. Jag känner bara glädje även om jag inte har familjen kvar vet jag att jag har honom. Jag drog fram ett par tighta jeans tillsammans med en söt rosa blus. Jag ställde mig framför stegen och granskade mig själv. Jag var ingen vacker varelse på denna gjort. Tvärt om. Jag använde endast mascara som smink, nästan inga kurvor och sådär ahlv små bröst. Men jag gillar inte när tjejer har overdrivet stora bröst. Det stör mig bara att tänka på tanken.
Justin's perspektiv:
Medans Evelina stod framför spegeln och kollade missnöjt ner på sig själv fick jag dåligt samvete. Jag har inte bevisat för henne att hon är den jag vill ha, hon är perfekt i alla vinklar. Jag hade dragit på mig ett par slappa jeans tillsammans med t-hirst och en gråmunkjacka. Jag visste inte vad hon hade fått för idé just nu men jag följde bara hennes fotspår. Men när hon fortfarande stod framför spegeln med glansiga ögon fick jag nog. Jag gick fram till henne och kramade om henne bakifrån. Hon började rysa men sedan slappnade hon av. Att få ha henne såhär nära mig gör mig bara galen. Hon är min och förblir min.
Vi skulle tydligen gå och se på bio, vilket jag inte hade något emot. Jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt innan turnén börjar igen. Men att tänka på det gör mig bara illamående. Vad ska hon göra när min turné börjar? Hon har ingenstans bo eller det är klart hon får bo hos mig. Men jag vet inte om jag klarar av att lämna henne ensam. Världen är inte så säker som alla tror vad som helst kan hända även om man inte vill intala sig det.
"Ey, Bieber?" Fnissade Evelina fram medans hon stod där med ett sött flin på läpparna. Jag åkte tillbaka till verkligheten och tog tag i hennes hand. Vi hade kommit fram till bion det som återstod nu var att välja vilken film. Jag kände faktiskt inte riktigt för en komedi just nu vilket inte Evelina kände heller för. Så vi köpte en stor popcorn och två cola. Vi började gå mot salong 3 där paranormal acitivity skulle visas. Jag fick många nyfikna blickar, från både tjejer i min ålder och vuxna. Men jag ignorerade dom mest. Jag var här med den vackraste tjejen i världen och det ska ingen förstöra. Inte heller mina fans, även fast dom betyder mycket för mig och det är dom som hjälpt mig såhär långt så behöver jag mitt privat liv. Där jag kan leva som en vanlig tonåring och tillbringa dagarna med Evelina och vänner.
Vi satte oss på stolnumret som visade 367 och 368. Filmen började och såg hur nervös Evelina var för filmen. Så jag tog tag i hennes hand i min och drog upp varsin cola som hon tacksamt tog emot.
"T-t-that was the worst m-m-movie I've ever seen" Fick jag hackigt fram medans jag och Justin lämnade bion bakom oss. Seriöst filmen var förskräcklig. Första och sista gången jag ser den. Det är iallafall klart för mig, men Justin garvade bara. Vilket jag inte kunde förstå varför. Filmen var inget att garva åt.
"Why are you laughing? It's not funny Justin" Sa jag coh satte armarna i kors. Men Justin slutade inte så jag gick sakta fram till den närmsta parkbänken medans blicken var ut i mörket. Jag begravde ansiktet i händerna för att slippa få upp bilder från filmen. Men när mistletoe låten började spelas kollade jag nyfiket upp och mötte Justin's blick. Han hade mobilen i handen och såg riktigt nervös ut. Jag visste inte vem det var som ringde men någon ringde iallafall. Jag ställde mig upp och såg hur Justin mimade Scooter. Vilket gjorde mig nervös. Skulle han behöva åka iväg på hans turné och bara lämna mig bakom sig? En tår slank nerför kinden och jag gick ifån bänken med släppande fötter. Jag sparkade iväg några stenar på marken men jag inte längre visste hur långt jag hade gått höjde jag blicken till det jag inte någonsin kunde ana. Till det sista jag ville se. Till det sista jag ville vara med om.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag ber så hemskt mycket för den dåliga uppdatering. Nu när det är jul och så hinner jag inte sätta mig ner och skriva. Det var meningen att ni skulle fått ett igår men då var jag upptagen i julbak! Men ni fick iallafall ett litet längre kapitel nu och hoppas ni gillar :) Och svar till "HerrGurka" tack så hemskt mycket! Blir sjukt glad att du gillar novellen! Och tack ni andra som alltid kommenterar! Ni ska bara veta hur glad jag blir av att läsa era kommentarer! Ni är guldvärda!
btw, vad tror ni Evelina såg? :) KOMMENTERA! Pussss♥ Och förresten GOD JUL UNDERBARA NI!
HEJ!
Joo, ville bara att ni ska veta, att jag har börjat skriva på chapter 13 part 2, har kommit än bit. Men jag har verkligen tappat skrivlusten för tillfället. Jag får hoppas att det kommer tillbaka, annars så, jaa! Men jag vill verkligen tacka för alla kommentarer jag fått, ni skullle bara veta hur mycket dom betyder för mig, det är dom som får mig att fortsätta skriva och så :) SÅ TACK!♥
Men jag vet inte när part 2 kommer upp, nu innan skolan så är allt plugg gott som borta, så jag ska sätta mig ner och skriva!
Btw, Just nu känner jag att jag verkligen har misslyckat med novellen, det händer inget o.sv. Men, men den kanske är helt okej! hahahaha, ja!
Men ha en bra kväll!! pusss! ♥
